Folkbåt versus Hurley

En dag på sjön. Fick några rejäla duschar i den hårda vinden och genomförde några strakbenta danssteg på däck i den tidvis oroliga sjön, men fantastiskt kul segling trots trassel med storseglet. Mötte Kennet och Folkan ute i fjorden och vi länsade hemåt tillsammans, bort från det annalkande busvädret.

    

.

Little helmsman

Isak tog över rodret stora delar av dagen idag och kryssade hur stabilt som helst med lugna och bestämda roderkorrigeringar. Nästan rörande att se med vilken otrolig koncentration och hängivenhet ett barn försöker bemästra utmaningar. Och intresset för märken, navigering, lanternor, sjöräddning, båtar är monumental och frågorna haglar. Imponerande också hur snabbt skolan lyckats släcka denna hunger efter nya erfarenheter och skapa prestationshets och olust inför kunskapsinhämtning.

En annan fin sida av att segla med barn är att dom tvingas ha tråkigt. Bara vara. Göra ingenting. Och till slut ser man dom njuta av det. I en värld som är dränkt i Playstation, fritidsaktiviteter, Transformers, online-spel, filmer, musik, Pokemon-kort och en miljon andra produkter som verkar finnas där i nån slags total fobi för att inte vara stimulerad under samtliga minuter av barnets vakna tid.

Men på sjön blir dom lätt hängande över mantåget och räknar maneter eller bara sitter och styr. Eller glor. Eller går ner i ruffen och vilar.Och ibland uppstår nån slags ordlös varm gemenskap därute, vi säger inte så mycket, men sitter bara och liksom trivs. 

.

Viskande vindar och märkliga manicker

Först somnade motorn mitt i rännan ut från marina och tvärvägrade starta. Som tur var blev vi utbogserade av Anna, Kennet & Malvas fina Folkbåt. Sen dog nästan vinden, men till slut lyckades vi nå Hellesö efter frustrerande kryss i två knop. Efter en fin dag därute länsade vi hemåt med spirade segel tills det mojnade fullständigt. Och pappakapten Knäont blev sur på vinden och klättrade upp i masten av ren leda. Sen startade motorn och gick perfekt som inget hade hänt. Det måste bo konstiga andar i alla mekaniska grejer. Dom lever liksom nåt slags helt eget obegripligt liv ibland, dessa maskiner.

Schack till sjöss- ett helt okej botemedel mot sega länsar och känslan av att inte röra sig framåt överhuvudtaget.

.

Mantrat för dagen...

...är reva i tid. Och det gjorde jag innan jag gick ut idag. Och mycket riktigt stack det iväg plötsligt upp till 13-14 sekundmeter och jag gjorde bra fart bara för stormfock och revad stor. Riktigt hårt därute och på VHF:en hördes obehaglig nödtrafik. 
Till slut gav jag upp försöken att kryssa mig ut ur fjorden när sjön började bygga och  jag vände och insåg att jag fick glömma min ritual. Som alltså numera är ett rejält yoga-pass på fördäck, medan autopiloten styr, vid varje seglats. Men det var som sagt bara att glömma den här dan. A man's gotta do what a man's gotta do. Och det var att styra båten idag, autopiloten hade inte en chans.

     

Fiskljusen spejade som vanligt från lilla fyren när jag passerade, den är fantastisk, och lika fantastiskt är att fiskljusarna är tillbaka igen nu efter alla år av miljöskador från tungmetaller som gjorde att deras ägg blev för tunna. Men naturen har reparerat sig efter att industrin sanerades från utsläpp av dessa gifter, och det gick fort för många rovfåglar att komma tillbaka. Om vi väljer att ta ekologiska hänsyn så kan naturen helas. Kanske mycket snabbare och mer fullständigt än vad vi tror. Jag blir jävligt glad av allt detta och fiskljusen är både mäktig, vacker och en påminnelse om att det aldrig är kört.

."The sail, the play of its pulse so like our own lives: so thin and yet

so full of life, so noiseless when it labors hardest, so noisy and
impatient when least effective."
-Henry David Thoreau

.

Vår stund på jorden

Skitvädret har belägrat kusten för ett okänt antal dagar framöver...och jag och barnen flyger drake och går på bio istället.  Och jag sitter och minns  förra årets seglingar.  

En kväll i slutet av juli och jag och lille Leon seglar själva i det milda sensommarljuset mot yttre kanten av fjorden. Leon visar sig vara en rorsman av hög klass och styr båten i säkert tre-fyra sjömil genom det marina reservatet. Vi ankrar upp för natten i en naturhamn och trots den sena kvällen är det fortfarande tjugofem grader i luften. Just när vi lagt till mojnar vinden av, och ensamma på ön hoppar vi nakna i västerhavet vid en liten strand. Vattnet är alldeles ljummet och vi badar och badar ända till det mjuka skymningsljuset faller och stillheten är total bortsett från en och annan sjöfågel.  Till slut går månen upp och vi vandrar i tystnad hand i hand tillbaka över klipporna till båten för att krypa till kojs.  Närvaron så fullständig, livet så självklart och så vackert bara här och nu. En av dessa ögonblick när man hamnar mitt i livet, det som Cornelis besjunger som .." vår dans på jorden". 

Vi måste skapa oss många fler sådana stunder, nära naturen, nära varandra.  Skapa mellanrum bortom digitala kalendrar, optionsaffärer, skrikande löpsedlar, buller, karriärshysteri och meningslösa dokusåpor och ställföreträdande kändisreportage.

Livet är för viktigt. Livet är nu.

"For the truth is that I already know as much about my fate as I need to know. The day will come when I will die. So the only matter of consequence before me is what I will do with my allotted time. I can remain on shore, paralyzed with fear, or I can raise my sails and dip and soar in the breeze."
Richard Bode: "First You Have To Row A Little Boat"

.

Behov eller begär

Ibland rycks jag iväg i ett häftigt sug efter större båt. Också ångrar jag mig när jag inser att jag har precis samma utsikt, badar i precis samma hav och seglar över exakt samma vatten i min micro-cruiser som om jag skulle äga en Hallberg-Rassy för fyra miljoner.

Men, ibland bryter jag ut i svår leda och förbannelse av att alltid slå skallen i rufftaket på min campingliknande lilla oceankryssare, och att alltid krocka med eventuella gastar i sittbrunnen när man ska över stag. Och visst vore det skönt att ha lite mer än 1,3 ton i skrovet när sjön är bråkig och hård.

I och för sig skulle jag aldrig aldrig köpa en ny båt eftersom världen dräller av fina begagnade båtar. Det senaste objektet för detta är en Van der Stadt Rebel 41. 

Rebel 41 !  Bara namnet får sjöbenen att börja darra lite av drömmar och milt uppror mot alla icke-ekologiska sätt att transportera sig. Drömmar vävda av en strävan bort från det småborgerliga schemalagda, materialistiska, karriärslystna och statuskåta liv de flesta av oss i västvärlden lever. Och som jag blivit svårt ointresserad av.

Rebel 41.  En skuta att flytta ombord på och aldrig återvända.  Den byggdes på 60-talet och är nästan samma båt som Naomi James ensamseglade nonstop jorden runt med 1977. Bortsett från att hennes båt var fyra meter längre.  Rebel 41.  Den befinner sig bara 300 sjömil och fyrahundratusen kronor bort. Till salu i en sydbrittisk marina sedan ett par månader. 

Jävligt lockande. Men behöver jag den?  Eller begär jag den bara? Och sen då,  när den skall skrapas, målas, hittas plats för......hmmm....