Sjörök, flodsegling och välsignelsen av en fungerande fotogenvärmare.
Tre dagar i oktober av stadig nordväst, ett hav som liksom saktar ned sin andning, och en tillvaro som tydliggör skillnaden mellan ensamskap och isolering. För därute finns ingenting av främlingskap, eller känslor av att vara avskuren.
Till sjöss så här års möter man få andra båtar, men desto mer av fåglar, sälar, och en naturens stillhet som likväl vibrerar av närvaro och liv.
Framförallt så möter man ju sig själv. Och får tid, för livet därute tar ingen tid. Det ger tid, mycket tid, och skapar ett mellanrum där deadlines, hets och stress bleknar bort som ett fata morgana mot horisonten.
Uppmärksamheten skärps, närvaron ökar, pulsen går ner och plötsligt finner man att man är, inte att man gör. Och att man glömt konsten att vara, och då sker en fundamental förskjutning av själva livsperspektivet. Man börjar se, inte titta. Och man börjar lyssna, inte bara höra.
Och då och där blir den lite märklig, den där komplexa tillvaron i land, där man finner sig själv i kyldisken på Ica Maxi och förväntas välja mellan tjugotvå sorters yoghurt. Det där livet som påstår sig ha något med frihet att göra. Där förutsättningen att jag ska kunna köpa ännu en 46-tums tv eller resa all inclusive till Thailand ytterligare en gång i år är en oavbruten rovdrift på naturen och att jag kanske tvingas lägga in en växel till när det gäller arbete.
Hur definierar man civilisation ? Är det civiliserat att tillbringa tre timmar i en bilkö varje dag svärandes ?
När ska vi reda ut ut skillnaden mellan begär och behov ? "At sea I learned how little a person needs, not how much ”, som världsomseglaren Robin Lee Graham skrev en gång.
____________
Nu, efter ett par dagar i det stora blå, ska hon upp, S/Y Varuna. Upp på varv där jag ska förbereda, renovera, bygga om och snygga upp.
Och när jag angör hamnen vid det lilla varvet efter ett par sjömil per motor uppför floden, så inser jag att det kommer att bli rejält knepigt att lägga till vid den yttre bryggan i fyra knops motström. Så just då jag närmast sladdar detta fyra tons skepp mot bryggnocken står det plötsligt en äldre man där och hugger förtampen och skickligt bromsar in båten och gör fast. Han ler brett, nickar och säger .. " - det får nog bli en kaffe på det där va ? ". Också uppstår det där samtalet, med tillhörande kaffe. Samtalet om vindar och hav. Om minnen och tid. Och vi säger ingenting om tjugotvå sorters yoghurt, tvåhundra tv-kanaler, eller timmar i bilköer. Ingenting.
" We can never have enough of nature ”
― Henry David Thoreau
