Hmm. Trasslade återigen in mig lite när jag skulle ha upp seglen och längtade åter efter att nån ska uppfinna den trådlösa segelbåten. Men efter den fadäsen övergick denna kanske sista seglingsdag till en ren fest.
Plötsligt stämde allting. En mild oktobermorron, dimslöjorna lämnade sakta fjorden i ett blekrosa solskimmer och ett hav i fullständig stillhet. Tystnaden så påtaglig att jag tycker mig höra min egen puls. Till och med doppingarna ligger alldeles som frusna längs fjordstränderna och sakta, mycket sakta kommer en västlig bris utifrån gattet som så småningom ökar till stadig riktning sex-åtta meter per sekund.
Och Rawalpindi kryssar som en tumlare, stagvänder utan minsta tvekan, dansar med dom nymjuka små vågorna, äntrar fjordmynningen och gör entré på Kattegatt i triumf, fyra till sex knop och jag har äntligen börjat förstå nånting av segeltrimningens ädla konst. Trettio graders lutning med bäring mot Vendelsö och Rawalpindi känns lika trygg som en stor modersfamn.
Äntligen samarbetar jag, båten, vinden och havet utan att nån ska trilskas. Halleluja, nu kan vintern komma....
