Plötsligt var hela inre delen av fjorden fylld av svanar. Som gjorde utfall och trumpetade mot min båt. Jag hade väl inte gjort nåt? Jag försökte förklara att jag är vegetarian, gillar djur (även svanar), och seglar dessutom så jag skitar inte ner vattnet eller fåglars livsmiljö. Men dom ville liksom inte lyssna på det örat. Tjuriga typer.
Men sen blev jag och Rawalpindi ett dreamteam. Jag kryssade ut mot mot Kattegatt via den fjordens södra mynning där Ringhals reser sig över bergen likt Mordor i Sagan om Ringen. Världens giftigaste industri-och energiprocess. Som dessutom förblir en potentiell källa till enorma miljökatastrofer sådär en femhundra tusen år framåt även om vi skulle stoppa det nu. En dag faller historiens dom över det där vansinnet. Att gå för vinden förbi detta nukleära monster blir en slags besvärjelse.
Väl ute i det stora blå var det kraftig dyning efter några dagars hårdblåst från Danmarkshållet, låååånga djupa flermeters-vågor. När jag till slut vände fick jag suverän läns och slör och för fulla segel började båten surfa nerför vågorna i våldsam fart.
Jag lyckades trimma seglen superbt och låsa rodret utan autopiloten, sen satt jag uppflugen i aktern på solcellen och var Kungen av Havet. Åtta komma sex knop. I skymningsljuset och solnedgången från Västerhavet. Det var nästan för bra. För vackert.
.
