Jag har angjort Lerkil på grund av halv storm, på grund av bleke, på grund av rak motvind...och Lerkil kan vara som den där busshållplatsen man råkar hamna på av misstag vid fel tid av fel anledning. Trist, grått som en östtysk industritomt på sjuttiotalet och så har dom mage att ta 120 spänn när det inte ens finns duschar i hamnen. Dessutom känns det som det alltid blåser ostlig störig skvalpig vind på natten i Lerkil. Verkar vara lag på det här.
Annat var det igår, på svaj utanför Brokö dit jag nattseglade i en mild magisk svensk högsommarnatt med en karmosinröd himmel som aldrig tycktes mörkna helt.
En fantastisk stillhet och det kändes som det kunde varit vilket århundrade som helst. Inga ljus från civilisationen, inga ljud bortsett från fåglar...inga båtar, inte ens några flygplan hördes. Nära-livet-upplevelse. Jag tänkte på Joshua Slocum hur han måste ha upplevt världen när han seglade jorden runt på 1880-talet. Nån slags oskuldsfullhet, så mycket natur, så lite kultur.
Jag skulle verkligen vilja uppleva det. Men för att få en längre sådan erfarenhet får man nog segla nordostpassagen eller ge sig mitt ut på Stilla Havet.
Svajankring är annars min nya grej. Underbart att somna och vakna mitt i havet. Känns väldigt tryggt med det nya Delta-ankaret. En pryl som känns som ett genuint behov, inte bara nåt man "vill ha".
Träffade ett gäng sjökor häromdan i fjorden
.
