Skitvädret har belägrat kusten för ett okänt antal dagar framöver...och jag och barnen flyger drake och går på bio istället. Och jag sitter och minns förra årets seglingar.
En kväll i slutet av juli och jag och lille Leon seglar själva i det milda sensommarljuset mot yttre kanten av fjorden. Leon visar sig vara en rorsman av hög klass och styr båten i säkert tre-fyra sjömil genom det marina reservatet. Vi ankrar upp för natten i en naturhamn och trots den sena kvällen är det fortfarande tjugofem grader i luften. Just när vi lagt till mojnar vinden av, och ensamma på ön hoppar vi nakna i västerhavet vid en liten strand. Vattnet är alldeles ljummet och vi badar och badar ända till det mjuka skymningsljuset faller och stillheten är total bortsett från en och annan sjöfågel. Till slut går månen upp och vi vandrar i tystnad hand i hand tillbaka över klipporna till båten för att krypa till kojs. Närvaron så fullständig, livet så självklart och så vackert bara här och nu. En av dessa ögonblick när man hamnar mitt i livet, det som Cornelis besjunger som .." vår dans på jorden".
Vi måste skapa oss många fler sådana stunder, nära naturen, nära varandra. Skapa mellanrum bortom digitala kalendrar, optionsaffärer, skrikande löpsedlar, buller, karriärshysteri och meningslösa dokusåpor och ställföreträdande kändisreportage.
Livet är för viktigt. Livet är nu.
Richard Bode: "First You Have To Row A Little Boat"
.
