Eriksson, Ohlson & Blyme. Vi seglade Vättern i helgen och Ohlson 22:an visade sig vara en oerhört sympatisk båt. Sittbrunn med size som en dansbana och innerutrymmen som en etta i Vasastan trots sina 22 fot. Dessutom väldigt fin balans i båten och när vinden till slut kom och vi fick upp maxgenuan så forsade hon fram.
Kul att segla i en ny sjö också. Alla vatten har sin egen karaktär och Vättern har en trolsk, lite mörk känsla som kanske har med det enorma djupet att göra, sjön har större djup än t.ex. Kattegatt. Det medför att vågkaraktären blir havslik vid sydlig vind när sjöarna får driv och kraft i över sextio sjömil som sen parar sig med interfererande lokal sjö som gör det hela väldigt gropigt, krabbt och svårseglat ibland. Och flera allvarliga olyckor har också skett genom åren vid plötsligt uppkommet oväder.
Så här beskriver Folke Dahlberg, som beseglade Vättern året runt oavbrutet under ett helt liv, hur det är att segla förbi Omberg;
" Vinden under branterna är ostadig och seglen blir oroliga. Den störs av fallvindar från 100 meters höjd och kan vara livsfarlig att segla under om luftmassorna är i uppror."
Själv har jag slagit runt trehundrasextio grader med en fällkölsbåt i en annan insjö, Vänern, och vet att vid plötsligt uppkommen hård kuling blir den insjön vansinnig, krabb med konstiga korssjöar och absolut lika svårbemästrad som vilken havssjö som helst.
Nåväl, denna helgen blev det i alla fall rena vykorts-seglingen.
