Om vänern , del 2

Att segla över Vänern är inte bara privat nostalgi, det är också att resa i ett märkligt innanhav som är Europas tredje störst sjö. Tänk att Djuröarkipelagen med sina trettiotal (av totalt 23,000 !)  är en Sveriges mest isolerade skärgårdar. Mitt i landet. Och att det finns dovhjortar där....nästa  gång ska jag segla dit och spendera några nätter där i nån fin naturhamn. Förhoppningsvis en dag utan krabb sjö som slår som väggar mot båten...det blev bara för mycket igår. Otäck sjögång, bland det märkligaste vågmönster jag seglat i. Vågorna utanför Kristinehamn var så branta, korta och höga att båten ramlade ner från topparna ner i vågdalen med våldsam kraft,  för att i samma ögonblick få nästa nästa våg i stäven. Konstigt. Har som sagt aldrig upplevt nåt liknande.  Jag gav upp, igen.  Pinkryss i tretton sekundmeter i den sjön med den båten är inget kul. Återkommer vid annan vindriktning och lugnare vatten...

”Jag glömmer aldrig den morgonen då jag kom upp på däck för att hiva min slagg i sjön. Runt om vatten, bara vatten. 

Vi sågo inte land. Det hade jag inte tänkt mig. Den väldiga morgonhimlen slog i ögonen och valvet låg med renrandad horisont precis som ute på Nordsjön. 

Visserligen varade det bara några timmar, så döko granar upp ur sjön. De stod där på en udde och blåste och susade, men ändå - det blev en slagghivarläxa. Jag blev rörd av detta lilla hav. Vänern är ett oförgätligt vatten.”

(Harry Martinsson ur ”Kap Farväl”.)

"The lovely thing about sailing is that planning usually turns out to be of little use"
- Dom Degnon

.