Idag blev det bryggsegling och åskspaning. Jag har inget emot lagom hårda vindar eller grov sjö. Däremot är åska ingen favoritgren. Inte heller snabbt uppkommen oannonserad kuling. Sån där som plötsligt bara överfaller en helt utan förvarning.Det var det som hände en oktoberdag för trettiofyra och ett halvt år sedan. Vi hade gått ut i ganska trevligt höstväder, sex-sju sekundmeter och soligt med enstaka regnbyar. Seglade mjukt och fint iväg genom den inre skärgården av Vänerns östra sida. Men den som tror att Vänern är bara är en snäll liten insjö ska testa att ge sig ut i tjugo sekundmeters byig västan. Den sjö som då uppträder menar jag är betydligt krångligare än havssjö. Den blir nämligen otroligt krabb och brant på grund av det grunda vattnet, ofta inte mer än ett fåtal meters djup.
Vid detta tillfälle kom ovädret helt utan varningar och vinden gick från åtta-nio till tjugo sekundmeter på en kvart. Vi hann varken reva eller ta oss in mot land. Som dom tonåriga idioter vi var hade vi varken flytvästar eller säk-linor. Däremot hade jag tre tröjor innanför oljestället. Plötsligt kommer en kastby och får denna engelska fällkölsbåt att slå ner på en tiondels sekund. Jag kastas mot relingen, slår hårt i axel och huvud, fortsätter ner i vattnet och under båten som går nästan 360 grader runt men stoppas av att masten fastnar på sjöbotten i uppgrundningen vi just seglade över.
Omtumlad och lite snurrig börjar jag simma nedåt mot sjöbotten istället för upp mot ytan, innan den kvinnliga skippern dyker ner, drar upp mig och lyckas placera mig på kölen.
Efter detta är minnena lite suddiga, men till slut blir vi i alla fall dragna loss och räddade in i hamn.
Tre månader tidigare har vi seglat runt i denna fantastiska sommar 1975 och upplevt nästan tropiska sommarnätter i den vänerska ytterskärgården. Stunder och ögonblick som för alltid impregnerat min världsbild. Sedan dess har jag aldrig levt, arbetat, semestrat eller bott utan närhet till hav eller sjö....Gotland, Lofoten, Stockholm, Göteborg, Indien, Senegal...nästan konstant har jag befunnit mig ett stenkast från större vatten.
En enda bild har jag kvar från denna magiska tonårs-sommar, tagen en sen kväll vid midsommartid utanför Torsö.
En bild som när jag tittar på den får mig att vilja flytta till sjöss för alltid. För den meditation och naturupplevelse som hav och sjö ger, den hittar jag ingen annanstans.
Trots att jag en gång befunnit mig under en engelsk fällkölsbåt i kuling och inte vetat vad som är upp och vad som är ned.
"At sea, I learned how little a person needs, not how much"
- Robin Lee Graham
.
