Lerkil...ständigt detta Lerkil

Båtar har olika smak. Rawwan vill definitivt inte kryssa i mesvindar.  Hon vill ha halvvind från sex och upp till kuling. Jag skulle gå norrut idag trodde jag. Nordliga, mycket lätta vindar. Till slut efter femton sjömil fick jag gå in i Lerkil som flera gånger förr, och då seglade jag närmast baklänges i två sekundmeter. 

Jag har angjort Lerkil på grund av halv storm, på grund av bleke, på grund av rak motvind...och Lerkil kan vara som den där busshållplatsen man råkar hamna på av misstag vid fel tid av fel anledning. Trist, grått som en östtysk industritomt på sjuttiotalet och så har dom mage att ta 120 spänn när det inte ens finns duschar i hamnen. Dessutom känns det som det alltid blåser ostlig störig skvalpig vind på natten i Lerkil. Verkar vara lag på det här.

Annat var det igår, på svaj utanför Brokö dit jag nattseglade i en mild magisk svensk högsommarnatt med en karmosinröd himmel som aldrig tycktes mörkna helt. 

En fantastisk stillhet och det kändes som det kunde varit vilket århundrade som helst. Inga ljus från civilisationen, inga ljud bortsett från fåglar...inga båtar, inte ens några flygplan hördes. Nära-livet-upplevelse.  Jag tänkte på Joshua Slocum hur han måste ha upplevt världen när han seglade jorden runt på 1880-talet. Nån slags oskuldsfullhet, så mycket natur, så lite kultur. 

Jag skulle verkligen vilja uppleva det. Men för att få en längre sådan erfarenhet får man nog segla nordostpassagen eller ge sig mitt ut på Stilla Havet.

Svajankring är annars min nya grej. Underbart att somna och vakna mitt i havet. Känns väldigt tryggt med det nya Delta-ankaret. En pryl som känns som ett genuint behov, inte bara nåt man "vill ha".

           Träffade ett gäng sjökor häromdan i fjorden   

.

Hårda killar seglar H-båt

Tre män i en båt. Jag och M & K skall tävla Tjörn Runt i augusti  och var på träningspass idag i södra skärgården. H-båten går som som en raket i vissa vindar jämfört med min gamla Hurley. 

Väldigt kul att segla tillsammans också ! 

Det mesta gick fint bortsett från att spinnakersegling är nåt helt nytt och märkligt. Lite som att gå på lina i fyrtio kilometer i timmen, men till slut länsade vi snabbt och vackert in mot Hinsholmen . 

We are tied to the ocean. And when we go back to the sea, whether it is to sail or to watch - we are going back from whence we came. 
John F. Kennedy 

.

Mindful sailing

Min förra båt, döpt av en dansk tidigare ägare, hette Prana. Namnet Prana, som betyder livskraft på sanskrit, är ju ett centralbegrepp i vedanta och även inom buddhismen, och jag undrar fortfarande vem denne märklige danske seglare är som namngav mitt lilla skepp.  Ännu märkligare är att den engelska segelbåt jag ägde dessförinnan, var döpt till Rawalpindi ! 



I den pakistanska staden Rawalpindi kan man se och uppleva de äldsta buddhistiska lämningarna i Asien. Och på något sätt så kunde denna lilla midgethavskryssare tolkas som en buddistisk karaktär, bärande ett slags stoiskt lugn. 
Även i den mest grova havssjö och hårda kuling seglade hon fram till synes oberörd trots sin litenhet . När jag vid den tiden läste på om buddhismens förhållande till hav och oceaner fann jag en boddhisattva. Alltså, ungefär ett skyddshelgon, för att tala i västerländska termer. Hon hette Kvan Yin och dök upp på 900-talet i Kina i buddistiska och taoistiska strömningar. Hon är ,  "...the patron of all sailors, a godess of compassion and invokating vegetarianism and often depicted as sitting alongside the Buddhas..." ! 

Och segling omfattar ju i sig ett slags  "mindful perspective",  för är man inte närvarande i det man gör i nuet så kan det verkligen gå åt pipan, med besked. 
Man seglar faktiskt bokstavligen med livet som insats långt därute i det stora blå. Och själva kärnan i seglande är ju på nåt sätt en förhöjd och fördjupad närvaro. 
Sen kan man ju i och för sig segla på alla möjliga sätt, som t.ex den svårt berusade man som en natt förra hösten kryssade fram och tlllbaka utan lanternor i hamnen här nere bland Danmarks-färjor och containerfartyg. Han var så vältankad när kustbevakningen till slut fick stopp på honom att han fick lyftas över relingen. Eller så kan man segla som de som ligger i Smögen i juli i hyrda lyxiga Bavaria 42:or, och som i hyrkontraktet skrivit på och lovat att dom inte ska lämna hamn!

I USA finns den rolige och zenbuddhistiske seglaren ZENZEKAI och hans blogg, och flera legendariska långseglare beskriver ett buddhistiskt förhållningsätt i deras berättelser.  

Som t.ex James Baldwin som seglat många varv runt jorden sedan 1981. Han blir så fylld av vördnad för planeten och haven när han seglar och mediterar sig över världshaven de första åren, att han slutar t.o.m. fiska för att inte göra skada något levande. Här är han på sin Triton 32:a "Atom". 

En annan legendar och andlig filosof är ju Bernard Moitesser som var på väg att vinna världens första jordenrunt-tävling 1969.  Han vänder båten när han rundat Godahopps-udden och seglar flera varv till runt planeten istället de kommande åren. Han känner sig mer och mer i enhet med naturelementen och ser tävlingen som alltmer banal jämfört med vad han kommit fram till och upplevt därute på oceanerna.

"My real log is written in the sea and sky; the sails talking with the rain and the stars amid the sounds of the sea, the silences full of secret things between my boat and me, like the times I spent as a child listening to the forest talk."

Bernard Moitesser lever sina sista år i Franska Polynesien och blir så småningom allt mer engagerad i kampen mot provsprängningarna av kärnvapen i Söderhavet, precis som vår svenske Bengt Danielsson.

Bernard Moitesessier går bort 1994, sjuttio år gammal, och han ligger nu begravd i Bretagne.

Moitessier, l'homme libre (2/2)
by cheri-bibi

“And like a sailor’s knowledge and deep respect for the sea, these people will need to know when to "turn the ship" and when to let go. Skillful in utilizing the "winds of these times", they will have me as their sail." 

Kuan Yin (5-04)

.

Investera i den svarta lådan....

"Some boats seem to be more seaworthy than others. They survive storms unscathed where others get into serious trouble. Is this just luck? No, it's work.

Every boat has an invisible black box that stores good-luck points. You earn a point every time you check the rigging before setting sail. You earn points for taking a shore bearing after you've anchored. Points pile up when you change the engine oil on time and buy new batteries for the GPS. 

In short, every seamanlike precaution you take, every little bit of maintenance or checking you do, especially on dark rainy nights when you'd rather be in your bunk, every bit of pre-planning on the chart, earns another point.

In times of stress, when you're caught in a storm and you've done all you physically can, the points are cashed in as protection. You can't control their withdrawal. They withdraw themselves as needed.Boats that have no points in the black box will later be described as "unlucky" and 'unfortunate.' But those with points to expend will survive the same conditions.

The black box will take care of you. 

All you need to do is keep it topped up. "

ur en artikel i Small Crafts Advisor

.

Vem vill inte ha en Flicka ?

Detta måste vara den finaste midget-cruisern som skådats. Pacific Seacrafts tjugofotare Flicka, konstruerad 1972. 

En båt för oceaner trots sin litenhet, endast två fot större än min Hurley. Den är som en Havsfidra som drabbats av design.

Tyvärr har jag hittills inte funnit någon med en prislapp under tjugotusen dollar, och dom finns nästan uteslutande i USA.

.

 

Mer segel än i hela vår marina

Jag brukar inte bli imponerad av båtar vars förtöjningslinor är ungefär lika stora som min sittbrunn, men detta tycker jag är vackert.

Hon dansar fram drömlikt över havet. Se hur stäven liksom bara mjukt men bestämt flyttar undan enorma vattenmassor utan att tappa fart, totalt i samklang med sitt element.

Dessutom är det betydligt bättre ur ett ekologiskt perspektiv att människor fraktar sig själva över Atlanten på det här viset än att dom flyger. Undrar hur det känns att segla en sådan här jättebåt?  Om man tappar kontakten med vattnet och själva närvaron....eller om det gör upplevelsen större?

Om nån skulle känna sig sugen i sommar så kostar hon 400,000 $ , dvs nästan fyra miljoner kronor per vecka att hyra...

" But the ship, the immortal ship! O ship aboard the ship!
Ship of the body, ship of the soul, voyaging, voyaging, voyaging "

Walt Whitman

Mer grönt än i Grekland

Idag utackorderades barnen och J följde med ut på dagsegling i rena sommarvädret. Vi tränade "mental och fysisk lutningstolerans " (!)  ,  och havet hade för dagen en speciell design, carpirinja-grönt kanske, som om nån råkat spilla hela fjorden full med karamellfärg. Vem behöver resa till Santorini när vattnen ser ut så här och vinden är alldeles varm och smekande i tio sekundmeter. Båten forsade ut mot Kattegatt i fem-sex knop och vi ankrade upp på en liten öde i havsbandet.  Efter det en uppiggande pin-kryss tillbaka till marinan. En trerätters seglingsmeny liksom.

Första gången jag kryssade med en segelbåt var i barndomen, nån gång på sextiotalet. Men jag kan ännu ibland haja till på att man faktiskt kan segla mot vinden...en smula magiskt är det forfarande. Lite som att hoppa fallskärm uppåt.

"The sky and the strong wind have moved the spirit inside me

till I am carried away trembling with joy"
-  Uvavnuk

.

Mer lyx än i Pakistan

Idag fick Rawalpindi rinnande vatten. Det är mer än vad en del människor i den pakistanska staden Rawalpindi har. Detta vet jag eftersom jag råkar ha varit där.  Nu är ju Rawwan inte döpt efter denna stad, utan den förre ägaren som var militärhistoriskt intresserad och döpte båten efter den engelska jagare som sänktes av tyskarna 1942 !

Ska man verkligen segla en båt med namn efter den stad där Benazir Bhutto mördades eller efter ett redan sjunket fartyg...

Anyway, nästa vecka får hon diskho anslutet till en ledig genomföring. Lyx.

Dessutom gjorde vännen Christian världen lite klarare genom att berätta att det fyrkantiga stuvutrymmet där jag placerat batterierna i själva verket är byggt för portapotti-toa !  ...Har alltid undrat över formen på det där utrymmet !  Nästan lika stor aha-känsla som när Hans-Erik flyttade fockens skotning till rätt sida av vanten !   ... innan blev det en stor påse på förseglets övre del....

Nu ska jag i alla fall flytta batterierna och installera dass. Vad ska man satsa på sedan ?  Tapas-restaurang i förpiken ?  Curlingbana på skarndäck ?  Alla förslag mottages med tacksamhet från ägaren till världens största micro-kryssare..

 

"They that go down to the sea in ships, that do business in great waters; 

These see the works of the Lord, and his wonders in the deep. "

Psalms, 107:23-30

.

Mobilfilmsegling

Igår, syd om Fjordskär. Kennet filmar från Folkbåten

.

En dag på sjön

Idag flög Rawwan genom fjorden ut mot Kattegatt....eller..ja...fyra-fem-sex knop kanske inte imponerar på nån annan än möjligtvis

någon ytterligare Hurley-ägare, men i alla fall. Det är oerhört kul när båten galopperar och relingen slickar vattnet och man måste spjärna emot allt man kan med benen för att inte flyga av den frustande, hårt lutande lilla skutan. Det knakade, knirrade och smällde ordentligt i det fyrtio år gamla skrovet, som å andra sidan är byggt med stridsvagnsdimensioner, no need to worry. 

Enda konsekvensen är att ruffen ser ut som efter inbrott sedan, prylar ligger i en stor hög på durken, allt har ramlat ner från hyllorna, mat, schackspel, snus, böcker, stearinljus, äpplen, sjökort, radion, kuddar, sovsäck, gitarr..och mängder av andra prylar. 

Väldigt kul var det att "tävla" mot Kennet, Anna och Malvas Folkbåt. Först låg vi jämt i halvind på väg ut, men sen visade Folkbåten att den är två meter längre. Och dessutom fantastiskt vacker på sjön. Rawalpindi kanske är charmig och stark, men vacker...nää, inte riktigt. Folkbåten däremot är på nåt sätt arketypen segelbåt. 

" Ships are the nearest thing to dreams that hands have ever made " 
-Robert N. Ros

.

Nojjor del 2 : bryggsegling och minnen

Idag blev det bryggsegling och åskspaning.  Jag har inget emot lagom hårda vindar eller grov sjö. Däremot är åska ingen favoritgren. Inte heller snabbt uppkommen oannonserad kuling.  Sån där som plötsligt bara överfaller en helt utan förvarning.

Det var det som hände en oktoberdag för trettiofyra och ett halvt år sedan. Vi hade gått ut i ganska trevligt höstväder, sex-sju sekundmeter och soligt med enstaka regnbyar. Seglade mjukt och fint iväg genom den inre skärgården av Vänerns östra sida. Men den som tror att Vänern är bara är en snäll liten insjö ska testa att ge sig ut i tjugo sekundmeters byig västan. Den sjö som då uppträder menar jag är betydligt krångligare än havssjö. Den blir nämligen otroligt krabb och brant på grund av det grunda vattnet, ofta inte mer än ett fåtal meters djup.

Vid detta tillfälle kom ovädret helt utan varningar och vinden gick från åtta-nio till tjugo sekundmeter på en kvart. Vi hann varken reva eller ta oss in mot land. Som dom tonåriga idioter vi var hade vi varken flytvästar eller säk-linor. Däremot hade jag tre tröjor innanför oljestället. Plötsligt kommer en kastby och får denna engelska fällkölsbåt att slå ner på en tiondels sekund. Jag kastas mot relingen, slår hårt i axel och huvud, fortsätter ner i vattnet och under båten som går nästan 360 grader runt men stoppas av att masten fastnar på sjöbotten i uppgrundningen vi just seglade över.

Omtumlad och lite snurrig börjar jag simma nedåt mot sjöbotten istället för upp mot ytan, innan den kvinnliga skippern dyker ner, drar upp mig och lyckas placera mig på kölen.

Efter detta är minnena lite suddiga, men till slut blir vi i alla fall dragna loss och räddade in i hamn.

Tre månader tidigare har vi seglat runt i denna fantastiska sommar 1975 och upplevt nästan tropiska sommarnätter i den vänerska ytterskärgården. Stunder och ögonblick som för alltid impregnerat min världsbild. Sedan dess har jag aldrig levt, arbetat, semestrat eller bott utan närhet till hav eller sjö....Gotland, Lofoten, Stockholm, Göteborg, Indien, Senegal...nästan konstant har jag befunnit mig ett stenkast från större vatten.

En enda bild har jag kvar från denna magiska tonårs-sommar, tagen en sen kväll vid midsommartid utanför Torsö.

En bild som när jag tittar på den får mig att vilja flytta till sjöss för alltid. För den meditation och naturupplevelse som hav och sjö ger, den hittar jag ingen annanstans. 

Trots att jag en gång befunnit mig under en engelsk fällkölsbåt i kuling och inte vetat vad som är upp och vad som är ned.

"At sea, I learned how little a person needs, not how much"
- Robin Lee Graham

.

Nojjor del 1

Senast jag var ute hamnade jag i en situation som blev minst sagt stressande. Skulle gå rakt över stora farleden in mot Gbg och allt gick så fint, 3-4 knop halvvind och flera större lastfartyg på väg in, men flera sjömil västerut. Plötsligt mitt i farleden dör vinden. Totalt bleke. Nåväl, det är väl bara att starta motorn tänker jag samtidigt som jag börjat fatta ett det första containerfartyget gör betydligt högre fart än jag först trodde. Då vägrar motorhelvetet att starta. Nu är vi på direkt kontrakurs, jag och det där tvåhundra meter långa monstret som väger några hundra ton. Lyckligtvis verkar dom se mig och viker av en sjömil innan vi möts. Eller är det bara en tillfällighet att han ändrar kurs ?  

Plötsligt kommer jag att tänka på den där franske ensamseglaren som hamnade mellan skroven på en höghastighetskatamaran i engelska kanalen. Han kom aldrig hem mer. Tydligen hade besättningen på färjekatamaranen inte ens märkt att dom krossade en trettioenfots segelbåt....

Och i farleden utanför Vinga kommer Stenas höghastighetskatamaraner i rejäl fart....Då hostar Evinruden till och startar och jag guppar iväg norrut, bort från containermonster och läskiga oljetankers som har en stoppsträcka på två sjömil...

Ska man skaffa AIS ?   Eller kanske vara bättre förberedd när man går över större farleder...?

Midget-gura

Har installerat båtgitarr. En Valencia CG160 1/2. Borde vara självklarhet i varje välutrustad Hurley. En micro-gitarr i en microkryssare. Det är underbart att sätta autopiloten, trimma seglen och låta båten sköta sig själv därute samtidigt som man kör loss i sittbrunnen, allt från " Gamla Nordsjön" till Ebba Grön. Sen kan den ju dubblera som paddel i nåt nödläge också ?

Seglade förbi Hallands Svartskär men tyvärr verkade inte den solande sälkolonin gilla Pete Seeger, varenda en kastade sig panikartat i vattnet. Får väl prova nåt annat nästa gång.

And all I ask is a tall ship and a star to steer her by.

- John Masefield

.

Här och nu

Känsö fyr, strax innan utloppet mot Vinga

Man brukar prata om realtid och filmisk tid. Dvs hur man genom redigering av flödet av händelser i tid och rum kan komprimera eller förlänga tidsupplevelsen.

Jag skulle vilja tillföra ett begrepp där. Skulle det kallas oceanisk tid? För så fort man befinner sig i en liten segelbåt på havet så förändras tidsflödet ganska dramatiskt. I alla för mig. Som om varje dag omfattar mer tid än vanliga dagar i land. Det finns ingenstans där jag upplever denna utsträckta form av tidsuppfattning så stark som på sjön. Allt intensifieras, och blir ändå så märkligt vilsamt.

I Lerkil efter en dag av vindar mellan bleke och elva sekundmeter

Även denna gång. Hundra sjömil på sex dagar känns som minst tre veckor i kroppen. Dessutom denna paradox av att inte hunnit längre på denna tid än man skulle göra på ett par timmar om man färdades i bil. Eler kanske just därför. Att återvända till det som kanske är våra kroppars naturliga rytm. Långsamhet borde kanske införas som ämne i skolan.

Dessutom är det dubbelt paradoxalt att man kan uppleva sån frihet i ett litet skal ensam på sex gånger två meter, där det mitt i det blå är omöjligt att ta sig någon annanstans än att färdas med vinden i samma hastighet som man promenerar.

Sista dagen i skapliga vindar, fyrtio sjömil på tolv timmar.

Seglade Björkö till Onsalafjorden i rullande sjö för bara genuan. Ändå snittfart på 4 knop.

En vecka av retreat, erfarenheter, komiska feltänk och fina möten. Tog mig första dagen ut från Gottskärs hamn endast för segel och gjorde det hur elegant som helst. Ensam. Imponerade blickar från bryggorna. Underbart att slippa den hostande, rykande tvåtaktarn som mest gör mig nervös.

Samma dag skall jag, nu lite kaxig, återigen lägga för ut bara för segel från Lerkil i tio sekundmeter ostlig ut från hamnen. Glömmer att Rawalpindi knappt kan segla för bara storen, och det blir fin underhållning för fiskargubbarna när jag driver vilt omkring och försöker undvika att brutalt krascha andra båter. Till slut får jag ut genuan och länsar svårt skärrad och fullständigt genomsvettig ut mot Kattegatt. Sedan några dagar i norra skärgården med bla annat besök hos enormt gästvänliga Christian och Ulla. Och två dagar i sommarväder med familjen på vackra Grötö.

"Cruising has two pleasures. One is to go out in wider waters from a sheltered place.

The other is to go into a sheltered place from wider waters."
- Howard Bloomfield

.

Träbåt wannabe

Teak-tofterna på plats. Nu fattas akacian på "durken" i sittbrunnen.

"Wooden ships on the water very free and easy
Easy you know the way it's supposed to be"

Crosby, Stills, Nash and Young  1968

.

Any damn fool

"Any damn fool can navigate the world sober. It takes a really good sailor to do it drunk."
- Sir Francis Chichester 1962

Sir Francis blev diagnosticerad med svår lungcancer ett och ett halvt år innan han skulle ut på ensamsegling över Atlanten. Läkarna ville operera bort hans ena lunga, men hans fru tvingade honom att istället bli strikt vegan, sluta röka och börja med naturläkemedel. Läkarna gav honom då sex månader att leva.
När han återvände visade han sig både kapabel att segla över oceaner och även bättre i sin lungcancer. Och definitivt inte död.

Han bestämde sig för att genomföra en ensamsegling jorden runt, vilket han också gjorde.
Dock tröstade han sig under världsomseglingen då och då med whiskey. När han återvände i triumf och nästan trehundratusen britter stod på kajen och inväntade honom, noterade någon att det var en del tomma whiskeykartonger ombord, och han myntade då ovanstående klassiska "ordspråk". När han kom hem visade sig tumören fullständigt ha gått tillbaka och han förblev frisk (och vegan) till sin död 1972 när cancern återkom. Han var då sjuttioett år.

När han gav sig iväg i den otroligt vackra "Gipsy Moth IV", hade han bara seglat ett fåtal säsonger, märkligt att han klarade denna 54-fotare ensam utmed "the roaring fourthies" runt Godahoppsudden och Kap Horn.

.