Hela havet mediterar

Denna höstdag var magisk. Ljuset påminde inte om nåt annat jag upplevt. Det var ett slags turkost skimmer över havet och stillheten var så oerhörd. Ändå fanns det vind att segla på. Bilderna är inte fixade med i Photoshop eller annat. Så här såg det ut från denna oktobermorgon när jag gick från Svinholmen genom fjorden ut i Kattegatt. Bilderna är tagna med en äkta gammal optisk Nikon F-90.

Höst, hav, himmel, Hurley, hurra

Hmm. Trasslade återigen in mig lite när jag skulle ha upp seglen och längtade åter efter att nån ska uppfinna den trådlösa segelbåten. Men efter den fadäsen övergick denna kanske sista seglingsdag till en ren fest.
Plötsligt stämde allting. En mild oktobermorron, dimslöjorna lämnade sakta fjorden i ett blekrosa solskimmer och ett hav i fullständig stillhet. Tystnaden så påtaglig att jag tycker mig höra min egen puls. Till och med doppingarna ligger alldeles som frusna längs fjordstränderna och sakta, mycket sakta kommer en västlig bris utifrån gattet som så småningom ökar till stadig riktning sex-åtta meter per sekund.
Och Rawalpindi kryssar som en tumlare, stagvänder utan minsta tvekan, dansar med dom nymjuka små vågorna, äntrar fjordmynningen och gör entré på Kattegatt i triumf, fyra till sex knop och jag har äntligen börjat förstå nånting av segeltrimningens ädla konst. Trettio graders lutning med bäring mot Vendelsö och Rawalpindi känns lika trygg som en stor modersfamn.
Äntligen samarbetar jag, båten, vinden och havet utan att nån ska trilskas. Halleluja, nu kan vintern komma....

Idag är en ny dag är en ny blog

Ny blog igen. Förhoppningsvis inte nerkladdad med reklam som den förra successivt blev.

Blev med rullbom idag. Eller rättare sagt, har haft det hela tiden utan att veta om det.
Efter en hel säsong med märkliga danssteg på fördäck och vådliga luftfärder ner i sittbrunnen upptäckte jag att man absolut inte behöver kämpa med seglen i brötkuling. Det är bara att rulla ner storen till lagom revad storlek så kommer inte båten att luta som en sjunkande Estonia när det blåser så brallorna nästan ramlar av.
Lite som att upptäcka att man har broms på bilen. Åh, nämen hoppsan, jag behöver inte färdas fram på liv och död.
Hur ouppmärksam kan man bli? Jotack..