fredag 29 maj 2009

Mer grönt än i Grekland


Idag utackorderades barnen och J följde med ut på dagsegling i rena sommarvädret. Vi tränade "mental och fysisk lutningstolerans " (!)  ,  och havet hade för dagen en speciell design, carpirinja-grönt kanske, som om nån råkat spilla hela fjorden full med karamellfärg. Vem behöver resa till Santorini när vattnen ser ut så här och vinden är alldeles varm och smekande i tio sekundmeter. Båten forsade ut mot Kattegatt i fem-sex knop och vi ankrade upp på en liten öde i havsbandet.  Efter det en uppiggande pin-kryss tillbaka till marinan. En trerätters seglingsmeny liksom.
Första gången jag kryssade med en segelbåt var i barndomen, nån gång på sextiotalet. Men jag kan ännu ibland haja till på att man faktiskt kan segla mot vinden...en smula magiskt är det forfarande. Lite som att hoppa fallskärm uppåt.



"The sky and the strong wind have moved the spirit inside me
till I am carried away trembling with joy"
-  Uvavnuk

.

onsdag 27 maj 2009

Mer lyx än i Pakistan


Idag fick Rawalpindi rinnande vatten. Det är mer än vad en del människor i den pakistanska staden Rawalpindi har. Detta vet jag eftersom jag råkar ha varit där.  Nu är ju Rawwan inte döpt efter denna stad, utan den förre ägaren som var militärhistoriskt intresserad och döpte båten efter den engelska jagare som sänktes av tyskarna 1942 !
Ska man verkligen segla en båt med namn efter den stad där Benazir Bhutto mördades eller efter ett redan sjunket fartyg...

Anyway, nästa vecka får hon diskho anslutet till en ledig genomföring. Lyx.
Dessutom gjorde vännen Christian världen lite klarare genom att berätta att det fyrkantiga stuvutrymmet där jag placerat batterierna i själva verket är byggt för portapotti-toa !  ...Har alltid undrat över formen på det där utrymmet !  Nästan lika stor aha-känsla som när Hans-Erik flyttade fockens skotning till rätt sida av vanten !   ... innan blev det en stor påse på förseglets övre del....

Nu ska jag i alla fall flytta batterierna och installera dass. Vad ska man satsa på sedan ?  Tapas-restaurang i förpiken ?  Curlingbana på skarndäck ?  Alla förslag mottages med tacksamhet från ägaren till världens största micro-kryssare..

 
"They that go down to the sea in ships, that do business in great waters; 
These see the works of the Lord, and his wonders in the deep. "
Psalms, 107:23-30



.

söndag 24 maj 2009

Mobilfilmsegling

Igår, syd om Fjordskär. Kennet filmar från Folkbåten


video


.

lördag 23 maj 2009

En dag på sjön


Idag flög Rawwan genom fjorden ut mot Kattegatt....eller..ja...fyra-fem-sex knop kanske inte imponerar på nån annan än möjligtvis
någon ytterligare Hurley-ägare, men i alla fall. Det är oerhört kul när båten galopperar och relingen slickar vattnet och man måste spjärna emot allt man kan med benen för att inte flyga av den frustande, hårt lutande lilla skutan. Det knakade, knirrade och smällde ordentligt i det fyrtio år gamla skrovet, som å andra sidan är byggt med stridsvagnsdimensioner, no need to worry. 
Enda konsekvensen är att ruffen ser ut som efter inbrott sedan, prylar ligger i en stor hög på durken, allt har ramlat ner från hyllorna, mat, schackspel, snus, böcker, stearinljus, äpplen, sjökort, radion, kuddar, sovsäck, gitarr..och mängder av andra prylar. 
Väldigt kul var det att "tävla" mot Kennet, Anna och Malvas Folkbåt. Först låg vi jämt i halvind på väg ut, men sen visade Folkbåten att den är två meter längre. Och dessutom fantastiskt vacker på sjön. Rawalpindi kanske är charmig och stark, men vacker...nää, inte riktigt. Folkbåten däremot är på nåt sätt arketypen segelbåt. 




" Ships are the nearest thing to dreams that hands have ever made " 
-Robert N. Ros


.

fredag 22 maj 2009

Nojjor del 2 : bryggsegling och minnen




Idag blev det bryggsegling och åskspaning.  Jag har inget emot lagom hårda vindar eller grov sjö. Däremot är åska ingen favoritgren. Inte heller snabbt uppkommen oannonserad kuling.  Sån där som plötsligt bara överfaller en helt utan förvarning.
Det var det som hände en oktoberdag för trettiofyra och ett halvt år sedan. Vi hade gått ut i ganska trevligt höstväder, sex-sju sekundmeter och soligt med enstaka regnbyar. Seglade mjukt och fint iväg genom den inre skärgården av Vänerns östra sida. Men den som tror att Vänern är bara är en snäll liten insjö ska testa att ge sig ut i tjugo sekundmeters byig västan. Den sjö som då uppträder menar jag är betydligt krångligare än havssjö. Den blir nämligen otroligt krabb och brant på grund av det grunda vattnet, ofta inte mer än ett fåtal meters djup.
Vid detta tillfälle kom ovädret helt utan varningar och vinden gick från åtta-nio till tjugo sekundmeter på en kvart. Vi hann varken reva eller ta oss in mot land. Som dom tonåriga idioter vi var hade vi varken flytvästar eller säk-linor. Däremot hade jag tre tröjor innanför oljestället. Plötsligt kommer en kastby och får denna engelska fällkölsbåt att slå ner på en tiondels sekund. Jag kastas mot relingen, slår hårt i axel och huvud, fortsätter ner i vattnet och under båten som går nästan 360 grader runt men stoppas av att masten fastnar på sjöbotten i uppgrundningen vi just seglade över.
Omtumlad och lite snurrig börjar jag simma nedåt mot sjöbotten istället för upp mot ytan, innan den kvinnliga skippern dyker ner, drar upp mig och lyckas placera mig på kölen.
Efter detta är minnena lite suddiga, men till slut blir vi i alla fall dragna loss och räddade in i hamn.

Tre månader tidigare har vi seglat runt i denna fantastiska sommar 1975 och upplevt nästan tropiska sommarnätter i den vänerska ytterskärgården. Stunder och ögonblick som för alltid impregnerat min världsbild. Sedan dess har jag aldrig levt, arbetat, semestrat eller bott utan närhet till hav eller sjö....Gotland, Lofoten, Stockholm, Göteborg, Indien, Senegal...nästan konstant har jag befunnit mig ett stenkast från större vatten.
En enda bild har jag kvar från denna magiska tonårs-sommar, tagen en sen kväll vid midsommartid utanför Torsö.
En bild som när jag tittar på den får mig att vilja flytta till sjöss för alltid. För den meditation och naturupplevelse som hav och sjö ger, den hittar jag ingen annanstans. 
Trots att jag en gång befunnit mig under en engelsk fällkölsbåt i kuling och inte vetat vad som är upp och vad som är ned.


"At sea, I learned how little a person needs, not how much"
- Robin Lee Graham



.

Nojjor del 1


Senast jag var ute hamnade jag i en situation som blev minst sagt stressande. Skulle gå rakt över stora farleden in mot Gbg och allt gick så fint, 3-4 knop halvvind och flera större lastfartyg på väg in, men flera sjömil västerut. Plötsligt mitt i farleden dör vinden. Totalt bleke. Nåväl, det är väl bara att starta motorn tänker jag samtidigt som jag börjat fatta ett det första containerfartyget gör betydligt högre fart än jag först trodde. Då vägrar motorhelvetet att starta. Nu är vi på direkt kontrakurs, jag och det där tvåhundra meter långa monstret som väger några hundra ton. Lyckligtvis verkar dom se mig och viker av en sjömil innan vi möts. Eller är det bara en tillfällighet att han ändrar kurs ?  



Plötsligt kommer jag att tänka på den där franske ensamseglaren som hamnade mellan skroven på en höghastighetskatamaran i engelska kanalen. Han kom aldrig hem mer. Tydligen hade besättningen på färjekatamaranen inte ens märkt att dom krossade en trettioenfots segelbåt....
Och i farleden utanför Vinga kommer Stenas höghastighetskatamaraner i rejäl fart....Då hostar Evinruden till och startar och jag guppar iväg norrut, bort från containermonster och läskiga oljetankers som har en stoppsträcka på två sjömil...
Ska man skaffa AIS ?   Eller kanske vara bättre förberedd när man går över större farleder...?

måndag 4 maj 2009

Midget-gura

Har installerat båtgitarr. En Valencia CG160 1/2. Borde vara självklarhet i varje välutrustad Hurley. En micro-gitarr i en microkryssare. Det är underbart att sätta autopiloten, trimma seglen och låta båten sköta sig själv därute samtidigt som man kör loss i sittbrunnen, allt från " Gamla Nordsjön" till Ebba Grön. Sen kan den ju dubblera som paddel i nåt nödläge också ?
Seglade förbi Hallands Svartskär men tyvärr verkade inte den solande sälkolonin gilla Pete Seeger, varenda en kastade sig panikartat i vattnet. Får väl prova nåt annat nästa gång.

And all I ask is a tall ship and a star to steer her by.

- John Masefield


.

Här och nu


Känsö fyr, strax innan utloppet mot Vinga



Man brukar prata om realtid och filmisk tid. Dvs hur man genom redigering av flödet av händelser i tid och rum kan komprimera eller förlänga tidsupplevelsen.
Jag skulle vilja tillföra ett begrepp där. Skulle det kallas oceanisk tid? För så fort man befinner sig i en liten segelbåt på havet så förändras tidsflödet ganska dramatiskt. I alla för mig. Som om varje dag omfattar mer tid än vanliga dagar i land. Det finns ingenstans där jag upplever denna utsträckta form av tidsuppfattning så stark som på sjön. Allt intensifieras, och blir ändå så märkligt vilsamt.


I Lerkil efter en dag av vindar mellan bleke och elva sekundmeter



Även denna gång. Hundra sjömil på sex dagar känns som minst tre veckor i kroppen. Dessutom denna paradox av att inte hunnit längre på denna tid än man skulle göra på ett par timmar om man färdades i bil. Eler kanske just därför. Att återvända till det som kanske är våra kroppars naturliga rytm. Långsamhet borde kanske införas som ämne i skolan.
Dessutom är det dubbelt paradoxalt att man kan uppleva sån frihet i ett litet skal ensam på sex gånger två meter, där det mitt i det blå är omöjligt att ta sig någon annanstans än att färdas med vinden i samma hastighet som man promenerar.

Sista dagen i skapliga vindar, fyrtio sjömil på tolv timmar.
Seglade Björkö till Onsalafjorden i rullande sjö för bara genuan. Ändå snittfart på 4 knop.



En vecka av retreat, erfarenheter, komiska feltänk och fina möten. Tog mig första dagen ut från Gottskärs hamn endast för segel och gjorde det hur elegant som helst. Ensam. Imponerade blickar från bryggorna. Underbart att slippa den hostande, rykande tvåtaktarn som mest gör mig nervös.
Samma dag skall jag, nu lite kaxig, återigen lägga för ut bara för segel från Lerkil i tio sekundmeter ostlig ut från hamnen. Glömmer att Rawalpindi knappt kan segla för bara storen, och det blir fin underhållning för fiskargubbarna när jag driver vilt omkring och försöker undvika att brutalt krascha andra båter. Till slut får jag ut genuan och länsar svårt skärrad och fullständigt genomsvettig ut mot Kattegatt. Sedan några dagar i norra skärgården med bla annat besök hos enormt gästvänliga Christian och Ulla. Och två dagar i sommarväder med familjen på vackra Grötö.




"Cruising has two pleasures. One is to go out in wider waters from a sheltered place.
The other is to go into a sheltered place from wider waters."
- Howard Bloomfield


.