Jag är osäker vem jag blev mest kär i, den starka trygga tjejen som skotade hem och gick över stag som om hon var genetiskt programmerad att befinna sig på vatten, eller detta lilla skepp med sin fällköl och förmåga att segla in i de grundaste vikarna. Det var nog 1-1 där.
Ända sedan de där somrarna drömde jag om att en gång ha råd att köpa en egen segelbåt, först trettiofem år senare förverkligades dessa tankar. Trots att hon en gång seglade oss rakt in i närmast stormliknande förhållanden. En näradöden-upplevelse där vi broachade, kapsejsade och jag gick över bord och hamnade under båten. Jag minns det som i ett skimmer hur hon dök ner och räddade mig, hur nära jag var att ge upp därnere i djupet, och hur fantastiskt det var att dras upp mot ytan i hennes starka armar.
Även om jag seglade andras båtar en del även på åttiotalet, levde den där drömmen om egen seglare kvar som en skavande väl dold men djup längtan. Jag genomled under det decenniet några vidriga längre överseglingar i kuling på Skagerack och i Norge i större båtar, men det, det är en helt annan historia...
Nej, det är inte vår båt. Båt ingick liksom inte i familjens finansiella ramar. Däremot tycker jag att min t-shirt modell 1972 är grymt snygg. Och Göta Kanal är alltid Göta Kanal.
I look to the sea, reflections in the waves spark my memory.
Some happy, some sad, I think of childhood friends, and the dreams we had..
-Styx
.
