Skulle segla norrut mot Lerkil med Helena P som gast, men det som startade med krånglande motor slutade i ett oväder som verkade designat i helvetet. Halvvägs ut i fjorden i pin kryss skulle vi slå. La glatt om rodret och det hände.....ingenting. Rawalpinde bara fortsatte guppa vidare kursstabilt på samma bog ! Okej, roderhaveri i tio sekundmeter är ju inget man upptäcker med större entusiasm, snarare med lättnaden över att man är stödmedlem i SSRS och har akutnumret sittande i rufftaket. Men det visade sig bara att jag glömt dra åt bulten som håller rorskulten...pinsamt.
Hurley 18-båtar kryssar ungefär lika bra som badkaret hemma, så vi bestämde oss för att lägga oss mellan Brokö och Hällesö och laga middag i denna fina naturhamn. Två timmar senare brakade det löst.
Jag har aldrig upplevt en sådan åskstorm och hoppas aldrig att få göra det igen. Att ankaret höll sig på plats känns som ett mirakel i nivå med Jesus återuppståndelse. Det slog ner hundratals blixtar runt båten under de timmar helvetet bröt ut och regnet liknade snarare Västafrika eller monsunen i södra Indien än svensk sommar. Klockan ett på natten ökade plötsligt vinden från fyra sekundmeter ostlig till närmast tjugo inom loppet av ett par minuter. Det tjöt våldsamt i riggen och kändes som någon plötsligt tagit tag i båten och bara skakade och kastade den brutalt, och ljudet var verkligen öronbedövande. Snart slog kölen mot undervattenstenar i den röriga sjön, men vi vågade helt enkelt inte gå ut och ankra om. Trots allt höll ankaret så vi hällde istället i oss rejält med tolvårig Glenfiddich och lyssnade på vackra MP3-låtar. Idiotiskt kanske, men det var (för mig iaf) enda sättet att behålla lugnet.
Vi somnade vid fyra på morronen när allt började lugna ner sig igen och vaknade klockan sju till en alldeles stilla solig morron med bleke på havet. Som om ingenting hänt. Det var bara att doppa den något tunga skallen i havet och lyssna på Doors. Närmare bestämt "Riders on the storm". Kändes passande på nåt sätt.
