Över det stora blå...

Konkurrens och tävlan är egentligen ingenting som lockar mig på allvar när det gäller segling eller överhuvudtaget i livet. Denna sommarens  tävlingar har mer varit ett sätt att få segla ännu mer, även om det överraskade hur otroligt kul det faktiskt är. 

Men djupast sett är segling för mig att kunna komma så nära naturen som det bara är möjligt, och att befinna sig ute på ett hav är ett av de mest kraftfulla sätten att göra detta. 

Och när man lyssnar uppmärksamt på naturen, då lyssnar man ytterst på sina egna hjärtslag och sin egen själ. Om man är närvarande. Det finns ju tusen sätt att undvika seglingens kärna....supa, äta oavbrutet, montera in TV i ruffen, sitta i mobiltelefon, blogga.....    :-)   

S/Y Rawalpindi- fortfarande saknad. Man satt så gôtt uppflugen

på solcellen med ena foten på rorskulten...

Att vara i händerna på vindar och vågor, att faktiskt överlämna sig i tillit till dessa krafter, samtidigt som man själv måste hålla kontroll på förutsättningarna...den paradoxen är en märklig upplevelse. Fortfarande. En slags samarbetspakt med havet.  

Och med en planet som precis som vår egna kropp utgörs av sjuttio procent vatten. De molekyler som sköljer över stäven är de samma som vi upplevde i våra första sinnesförnimmelser i fostervattnet. Att färdas fram över havsvidderna är att bokstavligen spegla oss i vårt djupaste ursprung, och den andliga och existentiella förnimmelsen av att vara ett med dessa vatten kanske också har ett biologiskt ursprung....

Och den där mustiga upplevelsen att vara i samklang med hav och vindar blir ännu starkare när man ensamseglar vilket jag gjort till största delen de senaste åren.

Och när jag hör Marco Nannini beskriva sin ensamsegling över Atlanten i Ostar Race 2009, världens äldsta soloseglartävling, då blir jag nästan religiöst sugen på att få göra denna tävling nån gång i livet. Man märker hur svårt han har att fånga in och beskriva alla känslor kring att göra denna segling.  

Intressant kalenderbitar-info är att det fortfarande är fler människor som varit i rymden, än som ensamseglat nonstop runt jorden....

   

.

Om vänern , del 2

Att segla över Vänern är inte bara privat nostalgi, det är också att resa i ett märkligt innanhav som är Europas tredje störst sjö. Tänk att Djuröarkipelagen med sina trettiotal (av totalt 23,000 !)  är en Sveriges mest isolerade skärgårdar. Mitt i landet. Och att det finns dovhjortar där....nästa  gång ska jag segla dit och spendera några nätter där i nån fin naturhamn. Förhoppningsvis en dag utan krabb sjö som slår som väggar mot båten...det blev bara för mycket igår. Otäck sjögång, bland det märkligaste vågmönster jag seglat i. Vågorna utanför Kristinehamn var så branta, korta och höga att båten ramlade ner från topparna ner i vågdalen med våldsam kraft,  för att i samma ögonblick få nästa nästa våg i stäven. Konstigt. Har som sagt aldrig upplevt nåt liknande.  Jag gav upp, igen.  Pinkryss i tretton sekundmeter i den sjön med den båten är inget kul. Återkommer vid annan vindriktning och lugnare vatten...

”Jag glömmer aldrig den morgonen då jag kom upp på däck för att hiva min slagg i sjön. Runt om vatten, bara vatten. 

Vi sågo inte land. Det hade jag inte tänkt mig. Den väldiga morgonhimlen slog i ögonen och valvet låg med renrandad horisont precis som ute på Nordsjön. 

Visserligen varade det bara några timmar, så döko granar upp ur sjön. De stod där på en udde och blåste och susade, men ändå - det blev en slagghivarläxa. Jag blev rörd av detta lilla hav. Vänern är ett oförgätligt vatten.”

(Harry Martinsson ur ”Kap Farväl”.)

"The lovely thing about sailing is that planning usually turns out to be of little use"
- Dom Degnon

.

Farvatten & modersmjölk

Back to the roots i Vänern, 32 år senare.  Här lärde jag mig segla (..eller..njaa), här slog jag runt 360 grader med en engelsk fällkölsbåt i tjugo sekundmeter och räddades i sista sekunden av den kvinnliga kaptenen. I detta vatten lärde jag mig simma, drömma, byggde tokfarliga flottar och drog till sjöss. Jag fångade min första gädda här, kokte den i skymningen över öppen eld vid sjön, här jumpade vi på isflak på vårarna och plurrade och klarade oss mirakulöst varje gång.Kort sagt här blev jag till som människa bland 23,000 öar och kobbar, och på en strand här en ljummen julikväll 1971 kysste jag min första flickvän. 

När jag nu gick ut från Kristinehamn i tolv sekundmeter hade jag glömt hur krabb och vild sjön kan vara när sydvästan tar sats åttio sjömil söderut och bygger märkliga spetsiga vågformer som slår brutalt mot små seglare. När båten för tredje gången slängdes framlänges ned i en vågdal tröttnade jag. Satt helt fast vid rorskulten, kunde varken fika, äta eller kissa. Så fort jag släppte lovade denna hyrlånade Trisskryssare upp och la sig tvärs vågorna och rullade väldigt obehagligt. Jag fick bekräftat min försmak för långkölade västkustbåtar eller engelska midgetcruisers. Dom påverkas inte speciellt av den här typen av sjö, bara guppar vidare lugnt och behagligt. Å andra sidan är det lyxigt att segla en båt med inombordar-diesel, toalett, ståhöjd i ruffen och akterkabin. T.o.m ett kök som påminner om det därhemma !  Som en flytande sommarstuga.

Tyvärr lyckades Youtube sabba ljudet på detta klippet

Den sympatiske Seglar-Bengts lätt bedagade men charmiga Trisskryssare

“I hear lake water lapping with low sounds by the shore. . . .
 I hear it in the deep heart's core.”

  William Yeats

.

Maxi India

Om två månader reser jag till Indien för jobb, och förhoppningsvis lite segling också. Känns fantastiskt att återvända till det som i själen känns som mitt andra hemland. Har dock aldrig seglat där, och upptäcker nu att bortsett från fiskare längs kusterna är segling ingen stor företeelse. Inte så märkligt, i ett land som de senaste femtio åren försökt utvecklas och hämta sig efter århundraden av kolonialt förtryck och vanstyre.  

Efter att ha surfat runt efter info så hittade jag till slut en klubb i Chennai ( Madras) i Tamil Nadu på sydostkusten där det seglas två stycken Maxi 77 !   Man undrar hur dom har hittat dit...Lite märkligt, Maxi 77 byggdes i den stad jag till stor del växte upp, i Mariestad vid Vänern, där jag också lärde mig segla i tonåren. Eftersom vår familj inte hade råd att köpa egen båt, så minns jag hur jag drömde om att en gång kunna äga en egen Maxi 77:a. 

Annars försöker jag nog hitta en båt i Kerala, som jag tycker är en fantastisk plats. Vackert, vänligt, och en delstat som lyckats bygga upp en (med indiska mått mätt) blygsam välfärd. Hög läs-och skrivkunnighet, lägre spädbarnsdödlighet, färre tiggare och generellt en känsla av något mindre fattigdom. Och även om några enstaka händelser har fläckat ned "the communal harmony" de sista tio åren har Kerala en befolkning av kristna, muslimer och hinduer som levt sida vid sida utan större motsättningar sen århundraden.

Sen gör det ju inget att det är tjugofem grader i vattnet och tjugosju i luften och världens finaste stränder...

"Whenever I find myself growing grim about the mouth; whenever it is a damp, drizzly November in my  soul;...then, I account it high time to get to sea as soon as I can."

Herman Melville

So long, sailing racers

Sista tävlingen för säsongen..? Lite vemodigt, även för ett team som gjort det till en upphöjd konst att lägga sig sig långt bak i fältet och konsekvent nästan alltid slutat sist! Dock alltid med en stor portion asgarv och leenden, vi är nämligen så goda människor att vi vill glädja alla andra seglare genom att se till att dom placerar sig bättre än oss....
Sista tävlingen skedde i bara några få sekundmeters vind. men till en solnedgång lika designad som ett omslag på Jehovas Vittnens månadsblad. Nästan surrealistiskt vacker, ett färgspektra som naturen presenterar bara om hösten över Västkusten. Som ett sista fyrverkeri från ett hav som alltid är lika oförutsägbart i sin skönhet, sin ibland brutala sjö och poetiska uppenbarelse.

Snart är Team Tralalalala back in business. I ett farvatten nära dig. Till våren skall vi åter göra Långedragsviken osäker.

Själv ska jag kanske segla på Vänern nästa vecka. Förhoppningsvis. Och i december blir det segling i Indien !! 

"Robo-capitan is workin..."

Youtube-klipp med en Hurley 22 som seglar på Balaton, centraleuropas största sjö.

Dom har tänkt ungefär som jag gjorde med min Hurley 18, "soloseglarkonceptet". Det mesta av fall och trim draget till sittbrunnen, stor fast aktermonterad solcell, och Autohelm 800 autopilot. Det är den han refererar till ungefär en minut in i filmen och som han kallar "Robo-Capitan" !

Denna H22:a är , precis som vännen Hans-Eriks båt, byggd på South Coast Marine  och inte på Hurley-varvet. Det innebär också att den är producerad efter 1974. Det året lades Hurley Marine ned, men SCM bibehöll den höga Lloyds-klassade standarden på skrov, köl etc. Idag kan du forfarande beställa din Hurley 22:a, formarna ägs idag av Blaxton Boats. Båten har producerats oavbrutet i 45 år, sedan 1964 !

Undrar om man kan beställa årets Bavaria 31:a år 2054 ..... ;-)

.

Efterskörd

Sommaren går sakta och omärkligt över i höst, lite kylslagna nordvästliga vindar sveper in över kustbandet.. Ljusflödet bländar ner, naturen går sakta in i meditation ...Det är vackert, vemodigt, och en viskning ljuder över havsvidderna ..-"kom hit ut till det oändliga blå, naturvikarna är tomma och befriade..."  

Nu är vinden är stadig och i hamnar tar människor sig tid till ett samtal i ren förvåning över att någon kommer inseglande vid denna tiden på året. Mina bästa upplevelser till havs har jag haft på hösten och vintern,  och naturen kan verkligen vara helt magisk då..

En septembermorron 2008 i Bua fiskehamn när jag seglade söderut under några dar

Och en dag varje höst infaller till slut en dag då denna låten känns sann och liksom bara stämmer så perfekt ...  

(skön bild där Jim Morrison sitter tillbakalutad mot bom och storsegel..)

Morning found us calmly unaware,
Noon burned gold into our hair,
At night we swam at laughin' sea
When summer's gone, where will we be?

-The Doors

.

Modiga mindre midgetcruisers

James Baldwin, en av världens främsta världsomseglare, har skapat en lista på sin hemsida över äldre båtar under 32 fot som han anser vara sjövärdiga för ordentliga offshore-äventyr. Det mesta är långkölat, rejält och ekonomiskt överkomligt , dock saknas naturligtvis en del båtar, bl.a finns inga Hurleys med på listan. Han har också kommenterat de flesta båtarna:

http://atomvoyages.com/articles/boatlist.htm

"Twenty years from now you will be more disappointed by the things that you didn't do than by the ones you did do. So throw off the bowlines. Sail away from the safe harbor. "
Mark Twain

.

Adventures of Mr. Perfect

Video om ett gäng som seglar en Albin Vega från Vancouver nedför Stilla Havs-kusten och vidare till Hawaii.  Underbar sekvens där våghöjden påminner om trevåningshusen här hemma men den gamla Vegan bara guppar vidare med vindroder, liten fock och släplinor från aktern. 

Only in a small sailboat at sea are we reminded of our natural place in the universe. The sea forces upon us a natural scale.  

The rhythms and stress of the sea are the ancient imbedded memories of how our bodies want things to be.

Reese Palley

.

Båtlös

Utan båt. Utan kompassriktning mot nya oupptäckta eller upptäckta vidder i det stora blå. Man känner sig lite naken, liksom.  Något saknas. Något fundamentalt i tillvaron...den där självklara vägen ut på världens största vildmark utan inträdesavgift. Bortsett från kostnaden för båtplatsen förstås. Och det att få befinna sig utomhus nästan hela dagarna, i det där evigt föränderliga ljuset, vindarna och vågorna. 

Jag längtar efter att oceanplurra med egen skuta. Snart.

"Land was created to provide a place for boats to visit."
-Brooks Atkinson

.

Håll i hatten

Förvirringen var total :-) Ingen av oss hade bantävlat tidigare och allting startade i kuling 14-15 m/s och mer i byarna utanför Långedrag i Gbg...
Team Tralalalalala bestod denna kväll av kapten Mauritz och gastarna Paulina, Kennet och jag. En del komik innan vi förstod; var startar man, när startar man, vart ska man segla, hur många varv......????
Okej, vi leker Följa-John med dom andra H-båtarna !

Det var i alla fall ungefär lika blött som det var otroligt kul, lika slitsamt som det var adrenalin-triggande och plötsligt var allting över ! Var var champagnen, cigarrerna och blåsorkestern ? Var var tv-intervjuerna, VIP-inbjudningarna och guldpokalen ?
Man kan säga att det är mer saltvatten innanför seglarstället än glamour i segeltävlingsvärlden....

PS ..vi kom på nionde plats ! (visserligen av 10 H-båtar men ändå )
Nästa vecka är vi tillbaka på banan ! Lika entusiastiska, lika förvirrade, lika blöta, glada och hungriga !





.