Men djupast sett är segling för mig att kunna komma så nära naturen som det bara är möjligt, och att befinna sig ute på ett hav är ett av de mest kraftfulla sätten att göra detta.
Och när man lyssnar uppmärksamt på naturen, då lyssnar man ytterst på sina egna hjärtslag och sin egen själ. Om man är närvarande. Det finns ju tusen sätt att undvika seglingens kärna....supa, äta oavbrutet, montera in TV i ruffen, sitta i mobiltelefon, blogga..... :-)
S/Y Rawalpindi- fortfarande saknad. Man satt så gôtt uppflugen
på solcellen med ena foten på rorskulten...
Att vara i händerna på vindar och vågor, att faktiskt överlämna sig i tillit till dessa krafter, samtidigt som man själv måste hålla kontroll på förutsättningarna...den paradoxen är en märklig upplevelse. Fortfarande. En slags samarbetspakt med havet.
Och med en planet som precis som vår egna kropp utgörs av sjuttio procent vatten. De molekyler som sköljer över stäven är de samma som vi upplevde i våra första sinnesförnimmelser i fostervattnet. Att färdas fram över havsvidderna är att bokstavligen spegla oss i vårt djupaste ursprung, och den andliga och existentiella förnimmelsen av att vara ett med dessa vatten kanske också har ett biologiskt ursprung....
Och den där mustiga upplevelsen att vara i samklang med hav och vindar blir ännu starkare när man ensamseglar vilket jag gjort till största delen de senaste åren.
Och när jag hör Marco Nannini beskriva sin ensamsegling över Atlanten i Ostar Race 2009, världens äldsta soloseglartävling, då blir jag nästan religiöst sugen på att få göra denna tävling nån gång i livet. Man märker hur svårt han har att fånga in och beskriva alla känslor kring att göra denna segling.
Intressant kalenderbitar-info är att det fortfarande är fler människor som varit i rymden, än som ensamseglat nonstop runt jorden....
.
