Corentin Douget

                                      

Den franske seglaren Corentin Douget sticker ut i 25 sekundmeter (!) och hans Beneteau skenar som en tjur genom vågorna.  Inget rev och rätt stor fock...ser otroligt kul ut.


“It is not the ship so much as the skillful sailing that assures the prosperous voyage.”
George William Curtis 1857


.

Drömsk oktobersegling

"The sea is everything. It covers seven tenths of the terrestrial globe.
Its breath is pure and healthy. It is an immense desert where man is never alone for he feels life, quivering around him on every side.  There is supreme tranquility. There I recognise no masters. There I am free."
- Jules Verne

Över det stora blå...

Konkurrens och tävlan är egentligen ingenting som lockar mig på allvar när det gäller segling eller överhuvudtaget i livet. Denna sommarens  tävlingar har mer varit ett sätt att få segla ännu mer, även om det överraskade hur otroligt kul det faktiskt är. 

Men djupast sett är segling för mig att kunna komma så nära naturen som det bara är möjligt, och att befinna sig ute på ett hav är ett av de mest kraftfulla sätten att göra detta. 

Och när man lyssnar uppmärksamt på naturen, då lyssnar man ytterst på sina egna hjärtslag och sin egen själ. Om man är närvarande. Det finns ju tusen sätt att undvika seglingens kärna....supa, äta oavbrutet, montera in TV i ruffen, sitta i mobiltelefon, blogga.....    :-)   

S/Y Rawalpindi- fortfarande saknad. Man satt så gôtt uppflugen

på solcellen med ena foten på rorskulten...

Att vara i händerna på vindar och vågor, att faktiskt överlämna sig i tillit till dessa krafter, samtidigt som man själv måste hålla kontroll på förutsättningarna...den paradoxen är en märklig upplevelse. Fortfarande. En slags samarbetspakt med havet.  

Och med en planet som precis som vår egna kropp utgörs av sjuttio procent vatten. De molekyler som sköljer över stäven är de samma som vi upplevde i våra första sinnesförnimmelser i fostervattnet. Att färdas fram över havsvidderna är att bokstavligen spegla oss i vårt djupaste ursprung, och den andliga och existentiella förnimmelsen av att vara ett med dessa vatten kanske också har ett biologiskt ursprung....

Och den där mustiga upplevelsen att vara i samklang med hav och vindar blir ännu starkare när man ensamseglar vilket jag gjort till största delen de senaste åren.

Och när jag hör Marco Nannini beskriva sin ensamsegling över Atlanten i Ostar Race 2009, världens äldsta soloseglartävling, då blir jag nästan religiöst sugen på att få göra denna tävling nån gång i livet. Man märker hur svårt han har att fånga in och beskriva alla känslor kring att göra denna segling.  

Intressant kalenderbitar-info är att det fortfarande är fler människor som varit i rymden, än som ensamseglat nonstop runt jorden....

   

.

Om vänern , del 2

Att segla över Vänern är inte bara privat nostalgi, det är också att resa i ett märkligt innanhav som är Europas tredje störst sjö. Tänk att Djuröarkipelagen med sina trettiotal (av totalt 23,000 !)  är en Sveriges mest isolerade skärgårdar. Mitt i landet. Och att det finns dovhjortar där....nästa  gång ska jag segla dit och spendera några nätter där i nån fin naturhamn. Förhoppningsvis en dag utan krabb sjö som slår som väggar mot båten...det blev bara för mycket igår. Otäck sjögång, bland det märkligaste vågmönster jag seglat i. Vågorna utanför Kristinehamn var så branta, korta och höga att båten ramlade ner från topparna ner i vågdalen med våldsam kraft,  för att i samma ögonblick få nästa nästa våg i stäven. Konstigt. Har som sagt aldrig upplevt nåt liknande.  Jag gav upp, igen.  Pinkryss i tretton sekundmeter i den sjön med den båten är inget kul. Återkommer vid annan vindriktning och lugnare vatten...

”Jag glömmer aldrig den morgonen då jag kom upp på däck för att hiva min slagg i sjön. Runt om vatten, bara vatten. 

Vi sågo inte land. Det hade jag inte tänkt mig. Den väldiga morgonhimlen slog i ögonen och valvet låg med renrandad horisont precis som ute på Nordsjön. 

Visserligen varade det bara några timmar, så döko granar upp ur sjön. De stod där på en udde och blåste och susade, men ändå - det blev en slagghivarläxa. Jag blev rörd av detta lilla hav. Vänern är ett oförgätligt vatten.”

(Harry Martinsson ur ”Kap Farväl”.)

"The lovely thing about sailing is that planning usually turns out to be of little use"
- Dom Degnon

.

Farvatten & modersmjölk

Back to the roots i Vänern, 32 år senare.  Här lärde jag mig segla (..eller..njaa), här slog jag runt 360 grader med en engelsk fällkölsbåt i tjugo sekundmeter och räddades i sista sekunden av den kvinnliga kaptenen. I detta vatten lärde jag mig simma, drömma, byggde tokfarliga flottar och drog till sjöss. Jag fångade min första gädda här, kokte den i skymningen över öppen eld vid sjön, här jumpade vi på isflak på vårarna och plurrade och klarade oss mirakulöst varje gång.Kort sagt här blev jag till som människa bland 23,000 öar och kobbar, och på en strand här en ljummen julikväll 1971 kysste jag min första flickvän. 

När jag nu gick ut från Kristinehamn i tolv sekundmeter hade jag glömt hur krabb och vild sjön kan vara när sydvästan tar sats åttio sjömil söderut och bygger märkliga spetsiga vågformer som slår brutalt mot små seglare. När båten för tredje gången slängdes framlänges ned i en vågdal tröttnade jag. Satt helt fast vid rorskulten, kunde varken fika, äta eller kissa. Så fort jag släppte lovade denna hyrlånade Trisskryssare upp och la sig tvärs vågorna och rullade väldigt obehagligt. Jag fick bekräftat min försmak för långkölade västkustbåtar eller engelska midgetcruisers. Dom påverkas inte speciellt av den här typen av sjö, bara guppar vidare lugnt och behagligt. Å andra sidan är det lyxigt att segla en båt med inombordar-diesel, toalett, ståhöjd i ruffen och akterkabin. T.o.m ett kök som påminner om det därhemma !  Som en flytande sommarstuga.

Tyvärr lyckades Youtube sabba ljudet på detta klippet

Den sympatiske Seglar-Bengts lätt bedagade men charmiga Trisskryssare

“I hear lake water lapping with low sounds by the shore. . . .
 I hear it in the deep heart's core.”

  William Yeats

.

Maxi India

Om två månader reser jag till Indien för jobb, och förhoppningsvis lite segling också. Känns fantastiskt att återvända till det som i själen känns som mitt andra hemland. Har dock aldrig seglat där, och upptäcker nu att bortsett från fiskare längs kusterna är segling ingen stor företeelse. Inte så märkligt, i ett land som de senaste femtio åren försökt utvecklas och hämta sig efter århundraden av kolonialt förtryck och vanstyre.  

Efter att ha surfat runt efter info så hittade jag till slut en klubb i Chennai ( Madras) i Tamil Nadu på sydostkusten där det seglas två stycken Maxi 77 !   Man undrar hur dom har hittat dit...Lite märkligt, Maxi 77 byggdes i den stad jag till stor del växte upp, i Mariestad vid Vänern, där jag också lärde mig segla i tonåren. Eftersom vår familj inte hade råd att köpa egen båt, så minns jag hur jag drömde om att en gång kunna äga en egen Maxi 77:a. 

Annars försöker jag nog hitta en båt i Kerala, som jag tycker är en fantastisk plats. Vackert, vänligt, och en delstat som lyckats bygga upp en (med indiska mått mätt) blygsam välfärd. Hög läs-och skrivkunnighet, lägre spädbarnsdödlighet, färre tiggare och generellt en känsla av något mindre fattigdom. Och även om några enstaka händelser har fläckat ned "the communal harmony" de sista tio åren har Kerala en befolkning av kristna, muslimer och hinduer som levt sida vid sida utan större motsättningar sen århundraden.

Sen gör det ju inget att det är tjugofem grader i vattnet och tjugosju i luften och världens finaste stränder...

"Whenever I find myself growing grim about the mouth; whenever it is a damp, drizzly November in my  soul;...then, I account it high time to get to sea as soon as I can."

Herman Melville

So long, sailing racers

Sista tävlingen för säsongen..? Lite vemodigt, även för ett team som gjort det till en upphöjd konst att lägga sig sig långt bak i fältet och konsekvent nästan alltid slutat sist! Dock alltid med en stor portion asgarv och leenden, vi är nämligen så goda människor att vi vill glädja alla andra seglare genom att se till att dom placerar sig bättre än oss....
Sista tävlingen skedde i bara några få sekundmeters vind. men till en solnedgång lika designad som ett omslag på Jehovas Vittnens månadsblad. Nästan surrealistiskt vacker, ett färgspektra som naturen presenterar bara om hösten över Västkusten. Som ett sista fyrverkeri från ett hav som alltid är lika oförutsägbart i sin skönhet, sin ibland brutala sjö och poetiska uppenbarelse.

Snart är Team Tralalalala back in business. I ett farvatten nära dig. Till våren skall vi åter göra Långedragsviken osäker.

Själv ska jag kanske segla på Vänern nästa vecka. Förhoppningsvis. Och i december blir det segling i Indien !! 

"Robo-capitan is workin..."

Youtube-klipp med en Hurley 22 som seglar på Balaton, centraleuropas största sjö.

Dom har tänkt ungefär som jag gjorde med min Hurley 18, "soloseglarkonceptet". Det mesta av fall och trim draget till sittbrunnen, stor fast aktermonterad solcell, och Autohelm 800 autopilot. Det är den han refererar till ungefär en minut in i filmen och som han kallar "Robo-Capitan" !

Denna H22:a är , precis som vännen Hans-Eriks båt, byggd på South Coast Marine  och inte på Hurley-varvet. Det innebär också att den är producerad efter 1974. Det året lades Hurley Marine ned, men SCM bibehöll den höga Lloyds-klassade standarden på skrov, köl etc. Idag kan du forfarande beställa din Hurley 22:a, formarna ägs idag av Blaxton Boats. Båten har producerats oavbrutet i 45 år, sedan 1964 !

Undrar om man kan beställa årets Bavaria 31:a år 2054 ..... ;-)

.

Efterskörd

Sommaren går sakta och omärkligt över i höst, lite kylslagna nordvästliga vindar sveper in över kustbandet.. Ljusflödet bländar ner, naturen går sakta in i meditation ...Det är vackert, vemodigt, och en viskning ljuder över havsvidderna ..-"kom hit ut till det oändliga blå, naturvikarna är tomma och befriade..."  

Nu är vinden är stadig och i hamnar tar människor sig tid till ett samtal i ren förvåning över att någon kommer inseglande vid denna tiden på året. Mina bästa upplevelser till havs har jag haft på hösten och vintern,  och naturen kan verkligen vara helt magisk då..

En septembermorron 2008 i Bua fiskehamn när jag seglade söderut under några dar

Och en dag varje höst infaller till slut en dag då denna låten känns sann och liksom bara stämmer så perfekt ...  

(skön bild där Jim Morrison sitter tillbakalutad mot bom och storsegel..)

Morning found us calmly unaware,
Noon burned gold into our hair,
At night we swam at laughin' sea
When summer's gone, where will we be?

-The Doors

.

Modiga mindre midgetcruisers

James Baldwin, en av världens främsta världsomseglare, har skapat en lista på sin hemsida över äldre båtar under 32 fot som han anser vara sjövärdiga för ordentliga offshore-äventyr. Det mesta är långkölat, rejält och ekonomiskt överkomligt , dock saknas naturligtvis en del båtar, bl.a finns inga Hurleys med på listan. Han har också kommenterat de flesta båtarna:

http://atomvoyages.com/articles/boatlist.htm

"Twenty years from now you will be more disappointed by the things that you didn't do than by the ones you did do. So throw off the bowlines. Sail away from the safe harbor. "
Mark Twain

.

Adventures of Mr. Perfect

Video om ett gäng som seglar en Albin Vega från Vancouver nedför Stilla Havs-kusten och vidare till Hawaii.  Underbar sekvens där våghöjden påminner om trevåningshusen här hemma men den gamla Vegan bara guppar vidare med vindroder, liten fock och släplinor från aktern. 

Only in a small sailboat at sea are we reminded of our natural place in the universe. The sea forces upon us a natural scale.  

The rhythms and stress of the sea are the ancient imbedded memories of how our bodies want things to be.

Reese Palley

.

Båtlös

Utan båt. Utan kompassriktning mot nya oupptäckta eller upptäckta vidder i det stora blå. Man känner sig lite naken, liksom.  Något saknas. Något fundamentalt i tillvaron...den där självklara vägen ut på världens största vildmark utan inträdesavgift. Bortsett från kostnaden för båtplatsen förstås. Och det att få befinna sig utomhus nästan hela dagarna, i det där evigt föränderliga ljuset, vindarna och vågorna. 

Jag längtar efter att oceanplurra med egen skuta. Snart.

"Land was created to provide a place for boats to visit."
-Brooks Atkinson

.

Håll i hatten

Förvirringen var total :-) Ingen av oss hade bantävlat tidigare och allting startade i kuling 14-15 m/s och mer i byarna utanför Långedrag i Gbg...
Team Tralalalalala bestod denna kväll av kapten Mauritz och gastarna Paulina, Kennet och jag. En del komik innan vi förstod; var startar man, när startar man, vart ska man segla, hur många varv......????
Okej, vi leker Följa-John med dom andra H-båtarna !

Det var i alla fall ungefär lika blött som det var otroligt kul, lika slitsamt som det var adrenalin-triggande och plötsligt var allting över ! Var var champagnen, cigarrerna och blåsorkestern ? Var var tv-intervjuerna, VIP-inbjudningarna och guldpokalen ?
Man kan säga att det är mer saltvatten innanför seglarstället än glamour i segeltävlingsvärlden....

PS ..vi kom på nionde plats ! (visserligen av 10 H-båtar men ändå )
Nästa vecka är vi tillbaka på banan ! Lika entusiastiska, lika förvirrade, lika blöta, glada och hungriga !





.

Kulingen och Mysingen

Plaskade runt i Stockholms ytterskärgård i helgen med H-E:s Hurley 22. Mustig segling i allt från regnigt mörker med trasiga lanternor till 13 sekundmeter och tvåmetersvågor på Mysingen. Men mycket sol också och väldigt fina havsvikar i stiltje. Då och då minnen från Saltkråkan på brusig svartvit TV i barndomens 60-tal.
Farvattnen och naturen där är klart insjö-designad, men ändå vind och vågor med havskaraktär. Som knäckebröd med lite spetsig fransk getost...eller fallafell med lingonsylt.
Och ibland upplever man ett kvällsljus som slår in mellan martallarna på de små öarna och får ljungen att brinna och skimra i skymningen.

Söndagen bjöd på en bra bit över tio m/s och halvvind med rena racerloppet över Mysingen. Mötte en H-båt med en ensam rorsman som seglade nästan stående i sittbrunnen, båten lutade säkert fyrtio grader i den brutala vinden.

                                                                                                                                                                                                                                      

Ankrade just utanför Hårsfjärden vaknade vi en gång mitt i natten av att båten rullade våldsamt, utan att vi hörde ljud från någon annan båt. Ryska ubåtar på besök nu igen ? En val...? 

Konsten att komma nästan sist...

...och ändå vara gladare än innan  :-)   Premiär i Tjörn Runt igår, en av världens största segeltävlingar.  Man kan väl säga att Team Truddelutt var mer entusiastiska än professionella, men so what, och dessutom hade ingen av oss tävlat innan. Vi landade på plats 434 totalt... :-))   Förutom att en annan båt höll på att kvadda oss så hände ingenting dramatiskt när 500 båtar skulle iväg på morronen. Och trots att det blåste 14 sekundmeter nordväst om Åstol med grov sjö, och att några hade drabbats av mastbrott, någon gått på grund etc, så skadades tydligen ingen under tävlingen. 

En IF kämpar för att köra om oss...
                                        

Värre blev det idag, när vi skulle gå ner mot Göteborg från Nordön....16-17 sekundmeter med 20-23 i byarna enligt väderdatan, mitt i detta går GPS:en sönder...oops... Nästan lite väl rocknrolligt för mig emellanåt trots ett rev i storen och skicklig rorsman....

Och däremellan som vanligt fantastiska naturupplevelser och känslan av att jag trivs egentligen bäst i en båt, under lite primitiva förhållanden med närhet till havet och känslan av att finnas i en oändlig helhet av ljus, vindar och denna ständiga föränderlighet och tvingande av ens vilja att följa naturens krafter. 

.

BYE BYE BOAT

Idag avslutar jag min kärleksaffär med Rawwan genom en bild från slutet av november 2007. Jag seglade ett antal klara soliga dagar i ett par minusgrader, och det var nog en av de finaste upplevelserna jag haft till sjöss. (Förutom att jag halkade omkull på isen på däck vid ett tillfälle). Inte det minsta kallt därinne i överlevnadsdräkten eller i polarsäcken om nätterna.  Däremot lugna jämna vindar över ett grönskimrande hav, och en naturen i en tyst och meditativ skepnad man sällan får uppleva. 

Och S/Y Rawalpindi fått en ny kapten.  Anton and his german crew kommer fortsättningsvis att styra henne ut på nya vatten. Känns bra att just detta sympatiska par köpte båten. Må dom få vackra äventyr.

Så...vad nu ?    ...hmmm...jag har tittat på några Albin Viggen och upplevt både bu och bä.  Lite själlös båt...?  Samtidigt fina utrymmen. Men det är helt klart svårt att växla från en så personlig, charmig och trygg liten skuta som Hurleyn.  Så många andra båter har en tendens att kännas lite...plastiga.  Kanske blir det en Hurley 27:a så småningom...? 

En sak är ialla fall säker. Vilken dag som helst är jag back in business ute i det stora blå.....

.

Med en tår i ögonvrån...

...konstaterar jag att Rawalpindi är till salu !    Hon är helt enkelt för trång för den längtan jag har att göra längre seglatser med barnen. Hon är lagom för en eller två vuxna, men inte för en familj med två växande söner och en vuxen son. Så nu ska det bli en Hurley 22 eller någon annan 22-23 fotare. Eller kanske en Vega, 27 fot ?

Här är annonsen:    http://www.blocket.se/goteborg/Hurley_18__1969_22878465.htm?ca=15&w=3

Känns svårt att sälja med tanke på allt arbete jag lagt ned och hur mycket hon har gett mig de senaste åren....  ;-(

"Förhållandet mellan en man och hans fartyg är en mycket allvarlig historia"

Joseph Conrad

. 

Ett annat vatten

Eriksson, Ohlson & Blyme.  Vi seglade Vättern i helgen och Ohlson 22:an visade sig vara en oerhört sympatisk båt. Sittbrunn med size som en dansbana och innerutrymmen som en etta i Vasastan trots sina 22 fot. Dessutom väldigt fin balans i båten och när vinden till slut kom och vi fick upp maxgenuan så forsade hon fram.

Kul att segla i en ny sjö också. Alla vatten har sin egen karaktär och Vättern har en trolsk, lite mörk känsla som kanske har med det enorma djupet att göra, sjön har större djup än t.ex. Kattegatt. Det medför att vågkaraktären blir havslik vid sydlig vind när sjöarna får driv och kraft i över sextio sjömil som sen parar sig med interfererande lokal sjö som gör det hela väldigt gropigt, krabbt och svårseglat ibland. Och flera allvarliga olyckor har också skett genom åren vid plötsligt uppkommet oväder. 

Så här beskriver Folke Dahlberg, som beseglade Vättern året runt oavbrutet under ett helt liv, hur det är att segla förbi Omberg; 

" Vinden under branterna är ostadig och seglen blir oroliga. Den störs av fallvindar från 100 meters höjd och kan vara livsfarlig att segla under om luftmassorna är i uppror."

Själv har jag slagit runt trehundrasextio grader med en fällkölsbåt i en annan insjö, Vänern, och vet att vid plötsligt uppkommen hård kuling blir den insjön vansinnig, krabb med konstiga korssjöar och absolut lika svårbemästrad som vilken havssjö som helst.

Nåväl, denna helgen blev det i alla fall rena vykorts-seglingen. 

                                                           

“I hear lake water lapping with low sounds by the shore. . . .
I hear it in the deep heart's core.”

William Yeats

.

Folkbåt versus Hurley

En dag på sjön. Fick några rejäla duschar i den hårda vinden och genomförde några strakbenta danssteg på däck i den tidvis oroliga sjön, men fantastiskt kul segling trots trassel med storseglet. Mötte Kennet och Folkan ute i fjorden och vi länsade hemåt tillsammans, bort från det annalkande busvädret.

    

.

Little helmsman

Isak tog över rodret stora delar av dagen idag och kryssade hur stabilt som helst med lugna och bestämda roderkorrigeringar. Nästan rörande att se med vilken otrolig koncentration och hängivenhet ett barn försöker bemästra utmaningar. Och intresset för märken, navigering, lanternor, sjöräddning, båtar är monumental och frågorna haglar. Imponerande också hur snabbt skolan lyckats släcka denna hunger efter nya erfarenheter och skapa prestationshets och olust inför kunskapsinhämtning.

En annan fin sida av att segla med barn är att dom tvingas ha tråkigt. Bara vara. Göra ingenting. Och till slut ser man dom njuta av det. I en värld som är dränkt i Playstation, fritidsaktiviteter, Transformers, online-spel, filmer, musik, Pokemon-kort och en miljon andra produkter som verkar finnas där i nån slags total fobi för att inte vara stimulerad under samtliga minuter av barnets vakna tid.

Men på sjön blir dom lätt hängande över mantåget och räknar maneter eller bara sitter och styr. Eller glor. Eller går ner i ruffen och vilar.Och ibland uppstår nån slags ordlös varm gemenskap därute, vi säger inte så mycket, men sitter bara och liksom trivs. 

.

Viskande vindar och märkliga manicker

Först somnade motorn mitt i rännan ut från marina och tvärvägrade starta. Som tur var blev vi utbogserade av Anna, Kennet & Malvas fina Folkbåt. Sen dog nästan vinden, men till slut lyckades vi nå Hellesö efter frustrerande kryss i två knop. Efter en fin dag därute länsade vi hemåt med spirade segel tills det mojnade fullständigt. Och pappakapten Knäont blev sur på vinden och klättrade upp i masten av ren leda. Sen startade motorn och gick perfekt som inget hade hänt. Det måste bo konstiga andar i alla mekaniska grejer. Dom lever liksom nåt slags helt eget obegripligt liv ibland, dessa maskiner.

Schack till sjöss- ett helt okej botemedel mot sega länsar och känslan av att inte röra sig framåt överhuvudtaget.

.

Mantrat för dagen...

...är reva i tid. Och det gjorde jag innan jag gick ut idag. Och mycket riktigt stack det iväg plötsligt upp till 13-14 sekundmeter och jag gjorde bra fart bara för stormfock och revad stor. Riktigt hårt därute och på VHF:en hördes obehaglig nödtrafik. 
Till slut gav jag upp försöken att kryssa mig ut ur fjorden när sjön började bygga och  jag vände och insåg att jag fick glömma min ritual. Som alltså numera är ett rejält yoga-pass på fördäck, medan autopiloten styr, vid varje seglats. Men det var som sagt bara att glömma den här dan. A man's gotta do what a man's gotta do. Och det var att styra båten idag, autopiloten hade inte en chans.

     

Fiskljusen spejade som vanligt från lilla fyren när jag passerade, den är fantastisk, och lika fantastiskt är att fiskljusarna är tillbaka igen nu efter alla år av miljöskador från tungmetaller som gjorde att deras ägg blev för tunna. Men naturen har reparerat sig efter att industrin sanerades från utsläpp av dessa gifter, och det gick fort för många rovfåglar att komma tillbaka. Om vi väljer att ta ekologiska hänsyn så kan naturen helas. Kanske mycket snabbare och mer fullständigt än vad vi tror. Jag blir jävligt glad av allt detta och fiskljusen är både mäktig, vacker och en påminnelse om att det aldrig är kört.

."The sail, the play of its pulse so like our own lives: so thin and yet

so full of life, so noiseless when it labors hardest, so noisy and
impatient when least effective."
-Henry David Thoreau

.