Sommaren är lång..

Det är som en återtagen skilsmässa. En återförening där jag plötsligt befinner mig i minnets landskap av barndomens ljusaste domäner. Jag är åter vid vattnet, i vattnet, på vattnet. Nu när jag flyttat till havs i den sena medelåldern får jag samma skala av upplevelser av sjö, vatten och hav som när jag var barn.

Jag vaknar till tärnor och trutar och vindbrus, glider ner i det grönblå ljumma i den tidiga morronens första bad, och somnar till ljudet av stilla vågskvalp som sipprar in genom skrovet. Att veta att jag numera alltid har tillgång till detta ger mig en existentiell klapp på kinden från hela naturen känns det som.

 I nattens tystnad öppnar jag ruffluckan och ser stjärnhimlen däruppe och tänker att vi har gått vilse. Vilse har vi hamnat såväl i existentiell och andlig mening som rent materiellt, hur vi dagligen slösar vatten, energi, råvaror utan att ens tänka tanken att det är oss själva vi slösar på. Vi är i sann mening ett med allt detta, och den insikten tränger sig betydligt lättare på när man ser månspeglingen skimra i havet runt båten än när man bländas av en överupplyst stad fylld av meningslös reklam och blinkande skärmar.
Skimret där bakom akterspegeln blir som ett interface mellan detta oändliga hav och insikten om att min kropp består av exakt lika många procent vatten som den planet vi lever på och av. Detta vatten är samma kretslopp och har varit så sedan tre miljarder år tillbaka. De vattenmolekyler som nu snurrar i Stilla Havet har varit i min kropp och är detsamma som mina förfäder tvättat sig i under eoner av tid på jorden.

En dag frågar en person vad jag egentligen gör på båten, ja förutom att segla och åka in till stan och arbeta vissa dagar. Frågan blir för mig, precis som för alla andra sjönomader.. lite lustig... Jag försöker förklara.."jo, jag tömmer toatankar, hämtar vatten, checkar rigg och stag, underhåller motorn, räknar på elförbrukning, tätar luckor, kollar roder och styrning, pratar med båtgrannar, läser seglingsbeskrivningar och lägger rutter på sjökort, dyker under båten och tvättar bort havstulpaner... ett dagligen och ständigt pågående underhållsarbete. Vi brukar kalla det "den svarta boxen", eller säkerhetskontot.  För varje detalj man noggrant underhåller och kontrollerar, gör man en insättning i "den svarta boxen". och den dagen man hamnar i en svår kuling, brutal havssjö eller något riktigt krisartat, då vet man att allt är kollat. Att ingenting går sönder på grund av slarv. Då är det dags att göra uttag från denna svarta låda. Då plockar man ut det man noggrant satt in i form av tid och underhåll av saker som måste fungera och hålla för väldiga krafter och utsatt läge. Lägen och krafter som faktiskt kan handla om liv och död om det vill sig illa.

Så dagarna fylls av detta, av ständig förundran inför naturens skiftningar, av frisk havsluft som drar in i kabyssen, av meditation och yoga och långa promenader, och av allt man gör manuellt. Tvättar kläder för hand, diskar för hand, hämtar vatten för hand, tömmer toatank för hand. Lyfter man bort mobilen, wifi-nätet, TV:n och de fantastiska sjökläderna och lite till så påminner det praktiska livet i nån mening om hur vi levde två generationer bakåt, där mycket av det vardagliga sker manuellt och för hand. Den ständiga ambitionen att inte slösa vatten, att inte slösa med elen, att ständigt tänka hur man kan snåla in och förenkla, och samtidigt utveckla.

En dag möter jag underbart vänliga Michal och Pieter med sin holländska 44-fots havsseglare. I över tio år har dom nu bott ombord och seglat runt Nordsjön, Atlanten och Medelhavet. När jag ber dom sammanfatta i en mening hur dom upplever sitt liv till sjöss så säger hon: " - Three words ... freedom, simplicity, nature. "  Ok, men vad saknar ni då ?  Dom hummar, funderar, tittar på varann och blir till slut tysta. Ingenting.